Man kan ju undra hur Littorin tänker
Låt oss tala om kamrat Sven-Otto Littorin. Han är arbetsmarknadsminister i Det Nya Arbetarpartiet.
Kamrat Littorins partivänner lade i förra veckan fram ett förslag om att införa ett svenskkontrakt.
Invandrare lovar genom att skriva under detta kontrakt att de tänker följa svenska värderingar, vad nu detta är. Annars kan eventuella bidrag komma att dras in.
Man kan förstås göra sig lustig över denna komiska paradox: det finns väl inget mer osvenskt än att ställa krav.
Eller så kan man undra hur Sven-Otto Littorin tänker nu.
Om han svettas lite.
Partisekreteraren Per Schlingmann, en man vars främsta insats för mänskligheten är att han var med och skapade reklamfiguren Iprenmannen, skickades i veckan fram för att säga:
”Det är viktigt att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige.”
Han sa aldrig att nu jävlar ska det ställas krav på blattarna, nu ska svartskallarna få lära sig att veta hut, en gång för alla.
Nej, så talar inte politiker.
Kamrat Schlingmann sa i stället att en av de viktigaste orsakerna till kontraktet var vikten av ”en hög kvinnlig förvärvsfrekvens”.
På vardagssvenska: kvinnor, även invandrade sådana, ska tillåtas att ta för sig på arbetsmarknaden. Det anses till och med vara något mycket svenskt.
Sven-Otto Littorin är i egenskap av arbetsmarknadsminister ansvarig för detta.
Här kommer haken: på fritiden är kamrat Littorin medlem i Sällskapet. Det är en sluten maktklubb för samhällets elit. Bakom dörrarna till Sällskapets exklusiva lokaler på Östermalm i Stockholm träffas polischefer, åklagare, chefredaktörer, finansmän och politiker för hemliga fester och middagar. Men det finns en liten regel för umgänget.
Kvinnor är inte välkomna.
Undantag görs inte. För några år sedan utbröt panik när Sällskapet hade bjudit in en ambassadör till lunch. Ambassadören visade sig nämligen vara en kvinna.
Hon tvingades till slut äta sin lunch ensam, bakom en skärm i trappuppgången.
Med tanke på hur få av Sällskapets medlemmar som är svartskallar förvånas man en smula av dessa osvenska värderingar.
Men jag utgår från att ingen av Littorins kamrater i Det Nya Arbetarpartiet skulle göra som med invandrarna: dra in några procent av ministerns månadslön på 97 000 kronor.
Det är, som sagt, viktigt att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige.
Här gör vi skillnad på svartskallar och statsråd.