Storpublik på Anckarströms avrättning

Den här dagen den 27 april år 1792 skulle stockholmarna aldrig glömma.

Redan tidigt på morgonen hade en stor folkmassa samlats längs Götgatan.

Kungamördaren Jacob Joahn Anckarström skulle föras till sin avrättning. Avrättningar var alltid folknöjen och nu, för första gången, skulle en kungamördare avrättas, vilket drog särskilt stora folkskaror.

Dessutom var det vackert väder.

Den dödsdömde Jacob Johan Anckarström pryglas inför folkmassorna på Riddarhus­torget i Stockholm. I dag är det exakt 221 år sedan kungamördaren avrättades med ett yxhugg på galgbacken söder om huvudstaden.

Den 30-årige adelsmannen, kaptenen i Svea livgarde, fyrabarns­fadern Anckarström, hade en blandning av personliga och ideella motiv för att skjuta Gustav III, som han tillskrev alla sina egna misslyckanden i livet.

Den dödsdömde hade redan under tre dagar innan piskats och hånats i tur och ordning på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget på Södermalm.

Vid varje tillfälle samlades nyfikna som skrattade och skrek. Värst var det på Södermalm när piskrappen för tredje gången slet upp skinnet på hans plågade rygg och kropp och en vrålande folkmassa spottade och slängde tuggbussar på hans blödande sår.

Så fick Anckarström en veckas vila för att förbereda sig för döden. Han samtalade många timmar med prästen Adolph Roos, som berättar att den dödsdömde fann en själslig ro och ett fullkomligt lugn.

Han visade ingen som helst ånger. Den sista kvällen åt han en rejäl måltid med god aptit, stekt fisk, en kötträtt med grönsaker, pannkaka och ölost. Prästen noterade att han somnade lugnt vid elvatiden.

På sin dödsdag vaknade Anckarström glad och munter. Roos skriver att Anckarström satte på sig en ren ny skjorta och att prästen fick klippa upp skjortan i nacken så att ingenting skulle vara i vägen för bödelsyxan. Anckarström åt två kotletter till frukost och en stor skål med mjölk och bröd.

Så sattes han i rackarkärran. Han satt rak i ryggen och läste i en bönbok. Ibland tittade han upp och nickade åt bekanta.

Eskorterad av 200 soldater ur sitt eget regemente kördes han ut mot Skanstull, där galgbacken låg uppe på Hammarbyhöjden där Solandergatan går i dag. Kvar finns några stenar på marken. Platsen är markerad som fornminne.

400 man ur Svea livgarde formade spetsgård vid avrättningsplatsen. Mitt för galgen hade rests en hög påle och vid sidan av den stod fyra stegel med sina hjul.

Då Anckarström steg ut ur vagnen ropade publiken ”många hårda och fula ord”, skriver ögonvittnet publicisten Gjörwell.

Pastor Roos och den dödsdömde föll på knä och bad en sista bön. Anckarström fick en svart ögonbindel av pastor Roos som sa: ”Detta mörker skall snart förvandlas till det eviga och saliga ljuset”. Så leddes Anckarström lugnt upp till själva avrättningsplatsen där bödeln hade två stubbar eller block.

Den dömde föll på knä och lade sitt huvud på det ena blocket och höger hand på det andra.

Alla hörde hur Anckarström med hög och fast stämma utropade: ”Pris och ära vare dig Herre Jesu innerligt!”

I nästa ögonblick högg bödeln huvudet och handen av den dömde.

Publiken såg med förundran hur lugnt och frimodigt Anckarström gick i döden, nästan med glädje.

Bödeln och hans drängar förfriskade sig med supar innan de inledde det blodiga arbetet med att sprätta upp kroppen, ta ut inälvorna och begrava dem på galgbacken.

Huvudet spikades sedan upp på den höga pålen, varpå kroppen hackades i bitar och delarna lades uppe på hjulen.

Där låg Anckarströms kvarlevor i flera veckor. Ett ögonvittne, Peter von Jacobsson, skriver en månad senare att han passerade platsen för att ”noga examinera Anckarströms slagtade kropp, dess uppspikade hufvud och hand.”

Anckarströms fyra barn liksom hans bröder bytte namn till Löwenström.

Anckarströms änka, Gustafva född Löwen, gifte om sig med sin älskare Berthold Runeberg.

Äktenskapet blev olyckligt och Gustafva levde länge ensam i Stockholm där hon avled 80 år gammal.

Släkten Anckarström-Löwenström dog ut på manslinjen 1863. Ättlingar på kvinnolinjen däremot lever än.

Broderns sjukhus fortfarande kvar

Löwenströmska lasarettet.

… Anckarströms bror Gustaf Adolf blev en rik man som mot slutet av sitt liv donerade en stor summa pengar till ett sjukhusbygge – det Löwenströmska lasarettet, som fortfarande existerar? Enligt släkttraditionen var sjukhusdonationen en soningsgärd för broderns pistolskott.

Bellman var bland mördarens vänner

Carl Michael Bellman.

… Anckarström var med i sällskapet Par Bricole, där han var broder med bland andra Carl Michael Bellman? Han råkade lätt i konflikt med sin omgivning. En samtida beskrev honom så här: ”med en välskapad och stark kropp, förenade ett hårt och våldsamt sinne, en överdriven snålhet, råa seder, dem ingen uppfostran mildrat”.

Oklart var kroppen ligger begravd

Markims kyrka.

… ngen vet var Anckarströms grav finns? Kroppsdelarna stals vid ett tillfälle men fördes tillbaka till avrättningsplatsen. Inälvorna och hjärtat kan ha grävts upp och förts bort. En uppgift är att hans rester skulle ligga i fastern Eva Beatas grav i Markims kyrka i Vallentuna nära hans barndomshem Lindö.

Följ ämnen i artikeln