Sanktioner kommer aldrig att tvinga Putin på knä
Det räcker med att titta på en världskarta för att inse varför sanktionerna mot Ryssland läcker som ett såll.
Så gott som hela Latinamerika, Afrika och stora delar av Asien vill inte straffa Putin överhuvudtaget.
I stället agerar en del av länderna mer eller mindre medvetet mellanhänder för att förbjudna varor ska nå Ryssland.
Två gånger har FN:s generalförsamling med stor majoritet röstat för att fördöma Rysslands invasion av Ukraina. Första gången röstade 143 länder ja. Andra gången 141.
Ändå är det bara drygt 40 stater som infört sanktioner mot Ryssland.
Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att även om västvärldens sanktioner mot Ryssland är sällsynt kraftfulla så kommer de aldrig att tvinga Putin på knä när mer än tre fjärdedelar av världens länder struntar i dem.
Häromdagen rapporterade SVT att ryska så kallade skugg-tankfartyg tankar från ett fartyg som ligger på internationellt vatten strax utanför Gotland.
Urholkandet av sanktionerna pågår med andra ord i vår omedelbara närhet.
Ryssland har skaffat sig en flotta av äldre ”spökfartyg” som inte försäkras av västerländska försäkringsbolag. Kanske inte alls.
De levererar rysk olja till länder som inte bryr sig om ursprungslandet. Oljan säljs vidare eller raffineras till olika produkter. När olja inte längre på pappret är rysk kan den lastas om till andra fartyg och i praktiken säljas till vilket land som helst.
Bara ett av tusentals sätt som Ryssland lyckas kringgå de sanktioner som USA, EU, Australien, Japan och ett fåtal andra länder har infört.
Vissa länder bryr sig inte ens om att dölja att det är rysk olja de köper. Kina och Indien har båda kraftigt ökat sin import av rysk olja. Även om de får den till rabatterat pris innebär det att Putin får in många miljarder till sin illegala krigföring mot Ukraina.
– Rysslands exportinkomster från oljan är större i dag än före kriget, hävdar Maria Snegovaya, senior forskare vid tankesmedjan Center for Strategic and International Studies i en intervju med tv-bolaget ABC,
Efter skarpa varningar från USA har Kina varit noga med att inte exportera militära vapen till Ryssland. Men USA har inte sagt något om produkter som har dubbel användning. Kina exporterar enligt samstämmiga uppgifter en rad högteknologiska produkter som exempelvis microchips som kan användas för att bygga gps-styrda robotar, drönare eller användas i stridsvagnar.
Men fynd från nytillverkade robotar och drönare som Ukraina skjutit ner visar att vissa av dem även innehåller västerländsk teknologi som finns med på listorna över varor som det är förbjudet att exportera till Ryssland. Ändå når de Ryssland.
New York Times berättar om en rysk medborgare bosatt i USA som via mellanhänder köper upp högteknologi som sedan smugglas in i Ryssland med fraktflyg från Turkiet eller landvägen via länder längs Ryssland långa södra och östra gräns.
Där det finns pengar att tjäna finns det alltid en uppsjö av sanktionsbrytare. Ibland är det affärsmän. Ibland är det stater. Till och med Nato-landet Turkiet som inte infört några sanktioner.
Lägg till det att stora delar av världen har en annan syn på Putins krig än västvärlden.
Afrika, Asien och Latinamerika ser inte kriget som ett existentiellt hot. Snarare ett lokalt problem för Europa. De väljer i stället att agera utifrån sina egna intressen.
Många anser sig ha gamla Sovjet att tacka för mycket och att de därför står i någon slags moralisk skuld till Ryssland.
Ett inte föraktligt antal ser också med viss skadeglädje på hur supermakten USA och de forna kolonialmakterna i Europa nu har fullt upp med att tackla Ryssland. De gillar att någon vågar trotsa USA.
De få gånger i världshistorien som sanktioner varit något sånär effektiva har så gott som hela världen stått bakom dem.
Apartheidregimens fall i Sydafrika brukar ses som ett sådant tillfälle. Så många fler lyckade exempel finns inte.
I stället upprepas ständigt ett annat mönster. Politiker, ekonomer och statsvetare förutspådde att de sällsynt omfattande sanktionerna som infördes efter Rysslands invasion snart skulle tvinga Putin att avsluta kriget. Pengarna skulle helt enkelt ta slut.
Som vanligt var förutsägelserna minst sagt överdrivet optimistiska. Under krigets första år krympte den ryska ekonomin med 2,1 procent enligt IMF. Förra året växte den med 2,2 procent och i år väntas den växa med en dryg procent samtidigt som försvarsutgifterna ökar med 70 procent jämfört med förra året.
Det spelar ingen roll att väst drar åt tumskruvarna maximalt när övriga världen fortsätter handla med Ryssland som om ingenting har hänt.
Jag påstår inte att sanktionerna mot Ryssland är meningslösa. De gör det krångligare och dyrare för Ryssland att få tag på vad de behöver. På lång sikt bidrar de till att försvaga Rysslands ekonomi.
Men när de högt uppskruvade förväntningarna inte infrias leder de till besvikelse och uppgivenhet.
Sanktionerna utgör inte det tunga vapen som västledare ofta utmålar dem som i sin iver att påvisa att väst gör allt i sin makt för att tvinga Putin på knä.
Sanktionerna är bra för att stärka västvärldens moral och känsla av sammanhållning men de kommer sannolikt inte att tvinga Putin att avsluta sitt Ukrainakrig i förtid.