Politikerna har ett ansvar för polisläckorna
Det är bra att Gunnar Strömmer kallar till sig Polisledningen för att diskutera läckor.
Förhoppningsvis ägnar justitieministern även en tanke åt politikens ansvar för eländet.
Dagens Nyheter, som i en artikelserie har avslöjat att kriminella gäng värvar poliser genom att inleda sexuella relationer med dem, presenterar i dag nya häpnadsväckande uppgifter.
En polisstudent hade en relation med gängledaren Ismail Abdo, en av Sveriges mest eftersökta brottslingar, dödsfiende med Rawa Majid, deras blodiga konflikt innehåller bland annat ett antal mord.
En annan kvinna ska ha planterats på Polishögskolan av sin släkt, en släkt där kriminalitet inte saknas.
Båda blev avslöjade och har tvingats lämna utbildningen. Det är den goda nyheten. Den dåliga är att varken rikspolischef Petra Lundh eller någon annan vet hur många läckor som har undgått upptäckt.
För att det finns fler mullvadar och säkerhetsrisker inom kåren behöver vi inte tvivla på. De senaste fem åren har nämligen minst 30 polisanställda tvingats sluta eller sagt upp sig frivilligt efter att ha avslöjats.
Att samtliga läckor har upptäckts är endast marginellt mer troligt än att John F Kennedy lever och bor i en bortglömd skrubb i Vita huset.
När människor till och med blir mördade eller försvinner spårlöst efter att någon förälskad polis gjort slagningar på dem, är det inte överdrivet att påstå att situationen är allvarlig.
Frågan är då hur det över huvud taget kunde bli så här.
Skulden till att sekretessbelagd information hamnar i orätta händer bärs naturligtvis av den som lämnar ut det, men det finns fler dimensioner än så i denna illaluktande soppa.
Som exempelvis Polismyndighetens regler för olika slagningar.
I dag har varje polis i sin tjänstemobil tillgång till Polisens IT-system, PMF, som i sin tur ger access till olika register, bland annat dem över misstankar, spaning och signalement.
Ett mycket användbart verktyg, inte minst i gängmordens tidevarv, att snabbt på fältet kunna göra slagningar efter exempelvis en ny skjutning kan utgöra skillnad på brott som klaras upp och brott som läggs till handlingarna.
Men denna smidiga tillgång till diverse polisiära hemligheter förutsätter också omdöme, tillförlitlighet och lojalitet hos medarbetarna.
De här systemen får endast användas för utförande av vissa arbetsuppgifter, men en åklagare som har väckt en del åtal för olaga dataintrång vittnar om hur en del poliser slår i systemen som vore det Facebook.
Reglerna för slagningarna är inte stiftade i lag. Det är Polismyndigheten som äger frågan.
Kanske behöver bestämmelserna stramas åt. Men det är inte självklart att det vore en god idé.
Krångel är det sista poliser på fältet behöver då ytterligare en människa har förlorat sitt liv i en blodpöl som ännu inte stelnat.
En annan fråga är det politiska ansvaret. Någon som minns 2017 års budgivning om hur snabbt Polismyndigheten skulle växa?
Den öppnades av Liberalerna som krävde 2 500 poliser och 5 000 beredskapspoliser, Moderaterna kontrade med 5 000 poliser, Sverigedemokraterna synade och höjde och Socialdemokraterna stängde auktionen med 10 000 nya polisanställda.
Val är till för att vinnas och politikerna vägrade att lyssna på de stackars ledarna för Polisutbildningarna, som slog larm om att förslagen på den snabba tillväxten var orealistiska.
Så gick det som det gick. Begåvningskrav sänktes i ett par omgångar för att få fler aspiranter. Snabbspår infördes. Kom, bli polis!
Vem som helst begriper att exempelvis studier på distans, med allt vad det innebär av utebliven social kontroll, innebär en ökad risk.
Praktiskt och neutralt nog går det att fördela skulden för svängdörrarna på Polishögskolan lika mellan den förra och den nuvarande regeringen.
Det vore klädsamt om politiken erkände sitt ansvar. Men det finns ingen anledning till optimism på den punkten.
