Anmärkningsvärt mild dom mot Dödspatrullen

En ren avrättning, skriver tingsrätten och börjar sedan leta efter förmildrande omständigheter.

Den milda domen mot en mördare från Dödspatrullen väcker onekligen frågor.

Södertörns tingsrätt meddelade i går dom mot två personer som åtalats för ett sju år gammalt mord i Uppsala.

Tidigt en kväll i april 2017 sköts en 40-årig man ihjäl utanför en restaurang i handelsområdet Boländerna med ett betydande antal skott.

Några personer var snart häktade som misstänkta för mordet, men bevisen höll inte, de släpptes.

Att samma män 2024 kunde ställas inför rätta för brottet beror på att kriminaltekniken utvecklats och att dna kunnat säkras.

Direkt bevisning saknades, men åklagare Charlotta Stege Unger hade en stark samling indicier att lägga fram. Bland andra dessa:

Dna-spår från båda de åtalade på de overaller som användes vid mordet, dna från en av dem på ett av mordvapnet, duon gick att koppla till flyktbilen.

Av mer begränsat bevisvärde, men inte helt oväsentligt, är faktumet att båda männen tillhör Dödspatrullen, ett kriminellt nätverk som ägnar sig åt omfattande narkotikahandel och som mot betalning utför mord.

Att männen döms för mord är således inte överraskande. Och att en av dem döms till 17 års fängelse är inte heller uppseendeväckande.

I det straffet ingår även annan grov kriminalitet och mannen var 19 år då mordet begicks. Lagen förbjöd vid denna tid ännu livstids fängelse för personer under 21.

Mer egendomligt är påföljden för den andre mannen, utpekad som en av Dödspatrullens ledare.

Tingsrätten konstaterar att mordet har ”karaktär av ren avrättning med massiv beskjutning av XX”.

Det påpekas också att brottet har föregåtts av noggrann planering, vilket enligt lagen är en försvårande omständighet.

Det är inte svårt att hålla med domstolen så här långt in i resonemanget.

Gärningsmännen har försett sig med vapen och engångsoveraller, ordnat transport till och från brottsplatsen, haft en flyktbil att byta till och uppenbarligen fått information om var offret skulle befinna sig den aktuella kvällen.

Försvårande är också – eller borde i varje fall vara – hänsynslösheten.

En hel del skott spreds, kulor slog in i väggar, ett skott var nära att gå igenom ett fönster, på andra sidan satt människor och åt.

De två gängledarna, en 28-åring och 26-årige Zakaria Ahmed, döms för mordet i Uppsala 2017.

Risk för att andra än det tilltänkta offret skulle skadas eller rent av dödas saknades med andra ord inte.

Tingsrätten ser dock annorlunda på saken. Med tanke på ”brottets snabba förlopp och karaktär av överrumpling” är det inte utrett att offret ”i nämnvärd mån har hunnit känna smärta eller dödsångest”.

Sammantaget anses inte omständigheterna vara så försvårande att lagens strängaste straff ska plockas fram.

Förmildrande är således att Dödspatrullen i humanismens namn skonade sitt offer från lidande.

Ligaledaren döms till strax under tio års fängelse.

Han har nyligen avtjänat ett straff på drygt sju år och som lagen är konstruerad ska de åren räknas av.

Dessutom har han suttit häktad ett år, tid som också räknas bort.

Visst, det är en klok ordning att domstolarna kan välja i spannet tio till 18 års fängelse eller livstid för mord.

Även de grövsta brotten är mer eller mindre vedervärdiga, förmildrande omständigheter kan finnas, straffrätten måste innehålla en möjlighet att värdera de omständigheter som föreligger i varje enskilt fall.

Men jag förstår att åklagaren, som av lätt insedda skäl yrkade på livstid för ligaledaren, har reagerat över tingsrättens resonemang.

Det här fallet kommer att överklagas, än är inte sista ordet sagt.

Men redan nu finns en fråga att ställa:

Om inte avrättningar ska ge lagens strängaste straff, vad ska då krävas?

Följ ämnen i artikeln