En sällsynt ärlighet
Mama är en tidning för människor som valde mellan att renovera köket och att skaffa barn men fastnade för det senare.
Ändå är det där, någonstans i klegget av barnmodeller och Mediemammor I Motljus, som det plötsligt bränner till.
I ett personporträtt av klädskaparen Per Holknekt.
Hustrun har lämnat honom och han står ensam med sin sorg och sin trettonåriga dotter.
Det finns inga förmildrande ord kvar, inga säkerhetsdörrar. Bara en ledsen människas självklara uppriktighet.
Per Holknekt säger att han saknar skramlet från köket:
–?Tystnaden kan verkligen vara högljudd här.
Reportern, en godmodig trivseltorsten som mest sitter och väntar på att få fråga hur mycket designerbordet kostar, häver ur sig att Holknekts exhustru är ”gravid, tydligen”.
Men inte ens då väljer Per Holknekt den enkla vägen ut.
Nej, han säger i stället att det är obeskrivligt smärtsamt.
–?Vi försökte ju själva bara året innan.
Det är en i det närmaste chockartad upplevelse att läsa något så hudlöst.
Inte minst nu, i denna ocean av marknadsanpassade sorger som alltid råkar hamna i tidningen samma vecka som den drabbades nya
cd-skiva ska krängas, i denna jävla sörja av personlig men aldrig privat oärlighet.
Det är då man läser uttalanden som Per Holknekts med yrvakna ögon.
Som om man glömt hur ärlighet ser ut.
Men så lever vi också i en tid och i ett land där privatlivet har blivit ett skämt.
I en tid då det är viktigare att veta var någon har köpt sin tröja än hur hon mår.
I ett land där en företagsam gymnasist, som har blivit känd genom att lägga upp mobilbilder av sina caesarsallader i en blogg, glatt säger till pressen:
–?Nu ska jag skilja på jobbet och privatlivet!
Ett land och en tid där författaren Marcus Birro, vars enda brott är att han skrivit hudlöst om sorgen efter två döda barn, tvingas stänga sin blogg på grund av det skoningslösa hat hans ärlighet väcker.
Det är en bild av vår tids rädsla för allvar, vårt förakt för sårbarhet och sorg.
Så tröstlöst det kan kännas.
Men då, som någonting sedan länge bortglömt, spricker svagheten och sårbarheten igenom den glättiga magasinytan. En människa som menar det han säger. Som en liten strimma av hopp i livsstilshelvetet med den marknadsanpassade oärligheten.
Även om faktum kvarstår.
Allvaret vann aldrig tomrummet efter ironin.
Det gjorde idiotin.