Den nya skammen: Att inte fatta hur man gör
Vi var några som satt och pratade om det kvällen innan.
Den nya hjälplösheten.
Den nya skammen.
Skammen att inte längre hänga med.
Skammen att inte fatta den nya tekniken.
Att inte fatta hur man gör.
Och nästa dag hör jag journalisten Helena von Zweigbergk ta upp det skämmiga ämnet i radioprogrammet ”Spanarna”. Hon kallar den nya hjälplösheten för ”Den praktiska uppgivenheten”. Och hon lägger alla sina kort på bordet och redogör frimodigt för allt hon inte fattar.
Hon fattar till exempel inte hur hennes dator ska ta emot cd-skivor och dvd. Och hon fattar inte heller varför hennes smartphone inte vill samarbeta med den gamla datorn.
Kanske kräver datorn ett nytt program, men för att få ett nytt program så måste hon ju ha den där dvd:n som datorn vägrar ta emot ...
Mer uppgivenhet: Hur kul är det att stå där och hantera två fjärrkontroller med 75 knappar på varje, för att sedan tvingas se det enda program som man lyckats få fram.
Och alla lösenord.
Var tar dom vägen?
Och hur fixar man ett nytt?
Hur?
Minsta lilla barn kan spara bilder, sms, installera Spotify, dataspel och olika slags appar, men Helena von Zweigbergk – nix. Inte hon.
Och det här att inget längre fungerar har blivit som en vana, säger hon i ”Spanarna”. Och en slags skam har sakta men säkert smugit sig på: ”Man känner sig dum i huvudet”, säger hon. ”Korkad.”
Helena von Zweigbergk berättar, att hon till och med har slutat åka buss. Och jag fattar det. Jag fattar verkligen det. Det går inte att åka buss i Stockholm. Här måste vi ha ett blått kort, där det inte går att se hur många resor som är kvar eller om kortet är tomt. Och hoppar man på en buss och kortet är tomt, kan man inte längre köpa en biljett med pengar eller sms. SL kräver att du har en smartphone med en särskild app.
Yes.
Och har du inte råd med en smartphone, så hejdå med dig.
Du slängs av.
Ja, man kan ”kolla” hur många resor man har kvar på det blå kortet vid en särskild automat vid T-banan. Men tyvärr, det går inte att fatta hur man gör den kollen.
Har försökt fyra gånger.
Det går inte att fatta hur man gör. Det går inte.
Helena von Zweigbergk avslutar sin samtidsspaning med att slå ett slag för den nya subkulturen.
Att bojkotta sociala medier.
Och att i stället träffas någonstans och ta en fika.
En vanlig fika.