(S)ahlin – offer för politisk kannibalism
Det är tolv dagar kvar till valet.
Alliansen stärker sin ställning.
Opinionssiffrorna får Fredrik Reinfeldts stenansikte att spricka upp en aning. Äntligen visar karln lite känslor!
Hans motpol Mona Sahlin däremot kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Varje dag stretar hon i den iskalla motvinden. I en Sifo-mätning i söndags hade partiet kasat ner till historiskt låga 28,7 procent, ett nytt bottenrekord.
Något har gått väldigt snett.
Som brukar vara vanligt hos vissa däggdjursarter, som slåss för sin överlevnad, är att artens individer börjar äta på varandra. I valrörelsens slutskede började tre hungriga individer av denna art att äta på Mona Sahlin. En slags politisk kannibalism. Först var det Göran Persson, som var missnöjd med Monas insatser i valrörelsen. Sen kom gamle näringsministern Björn Rosengren och gamle finansministern Kjell-Olof Feldt och skyllde Sahlins misslyckande på att hon samarbetade med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Vi vill ha det som det var förr, klagade de nostalgiskt. Socialdemokraterna borde ha gått till val ensamma som det stora och starka parti det alltid har varit. Back to basics. Som det är nu, känner folk inte igen partiet.
Feldt och Rosengren är inte ensamma om att tycka så. Problemet är, att den politiska verkligheten i dag inte ser ut som den gjorde, när Kjell-Olof Feldt lämnade politiken 1990 eller när Rosengren 2002 försvann som socialdemokratisk frontfigur.
Det går inte att vrida klockan tillbaka. Fram till 90-talet var Socialdemokraterna det statsbärande partiet i Sverige. Då behövde man inga samarbetspartier. Även om Socialdemokraterna inte hade egen majoritet i riksdagen, så kunde de alltid räkna med VPK:s, alltså Vänsterpartiets, passiva eller aktiva stöd. Det räckte på den tiden. Det gör det inte idag. Socialdemokraterna är fortfarande ett stort parti – men inte tillräckligt stort.
Den politiska kartan har ritats om – av verkligheten. Vad Socialdemokraterna inte hade förr men som man har i dag är ett starkt, väl sammansvetsat och regeringsdugligt block av fyra borgerliga partier, som Sahlin ska försöka besegra. Detta block kan inte Socialdemokraterna möta som ett ensamt 30-procentsparti.
Det borde Kjell-Olof Feldt med sina kunskaper i matematik för längesen ha kunnat räkna ut. Björn Rosengren likaså.
Det insåg Göran Persson redan på sin tid. Han hade sen 1998 samarbetat informellt med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, ett samarbete där den socialdemokratiska regeringen fick göra stora eftergifter, inte minst till Miljöpartiet. Efter valförlusten 2006 deklarerade han att det i fortsättningen inte var möjligt för hans parti att samarbeta med två småpartier på det sättet. Samarbetet måste bli mer organiserat.
2008 tog Mona Sahlin det historiska steget och införde ett politiskt paradigmskifte i Sverige. Efter diverse strul med Lars Ohly tillkännagav hon till sist, att Socialdemokraterna i 2010 års val skulle gå fram tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern. En röd-grön allians bildades, slagkraftig nog att kunna besegra alliansregeringen.
Mona Sahlin var framsynt. Hon visste att Socialdemokraterna inte skulle ha en chans i valet om partiet inte knöt upp de två andra i ett kontrollerat samarbete. Beslutet var strategiskt långsiktigt, eftersom Socialdemokraterna inte längre är ”det stora arbetarpartiet”. Partiet måste hitta en ny roll och en ny profil. Att politiken sen inte kan se exakt likadan ut med två samarbetspartier är en självklarhet.
Titta bara på alliansen! Inte kan Fredrik Reinfeldt göra som han vill och systematiskt köra enbart moderat politik i regeringen. Även han måste ta hänsyn till att han har tre småpartier vid sin sida, som även de vill se en del av sina politiska älsklingsfrågor förverkligade.
Att kritiken mot Mona Sahlin också beror på att många i partiet inte gillar henne som person är en annan sak. Det kan bli ett skäl till att hon så småningom tvingas avgå. Men realpolitiskt har hon handlat rätt.