Redan nu tycker jag synd om hästarna
En gång i tiden gick jag på ridskola.
Jag var elva år och la alla mina veckopengar hos det lilla sadelmakeriet där jag köpte matchande hink, krats, ryktborstar och annat lull-lull. När jag fyllde år önskade jag mig helskodda ridbyxor (det betyder ridbyxor med extra mycket skinn på insida lår, om jag minns rätt).
På ridskolan slogs man om sin favorithäst (Stjärna!) och hatade tjejen som gränslade ens älskling och tog hindren i sina vita rid-byxor som hennes mamma låtit henne köpa trots att det var extremt opraktiskt.
Jag minns att jag funderade mycket på hur slitsamt livet som ridskolehäst måste vara. Jag tänkte på hästarna som blev dragna
i munnen av ännu en åttaårig idiot som skänklade i magen på fel ställen och som sa ”ptrrro” samtidigt som hon lutade sig framåt.
Varje gång jag lämnade stallet i skymningen tänkte jag på hur ridskolehästarna hade det.
HAHA! Det gjorde jag inte! Lika lite som jag tänkte att det var jobbigt att vara en uttråkad och övergiven hamster i en bajsig bur på mitt flickrum. Det sket väl jag i.
Mina hästar och hamstrar och katter och undulater var hungriga skådespelare utan anställning och jag var Harvey Weinstein. Vad brydde jag mig om deras känsloliv? Vad brydde jag mig om deras lycka, utslitna ryggar eller fuktiga spån?
När jag var tolv slutade jag rida eftersom vi hade börjat med hund.
Hundar lever, till skillnad från hästar, ett oerhört trivsamt liv. När ännu ett hundkoppel blir förbjudet på grund av plågsamt står Petronella borta i backen och drömmer om en tid då osnutna ungar inte placerade betslet under tungan i stället för över.
För ett par veckor sedan började TV3 maratonmarknadsföra sin nya realitysåpa ”Det stora hoppet”. När jag hörde namnet tog jag för givet att det handlade om barn som skulle få sin sista önskan uppfylld.
Men programmet handlar om hästtjejer som ska lära sina pappor att rida.
Jag sitter här vid min dator och utmanar mig själv att komma på en dummare programidé.
(Tjocka kändisar som ska gå ner i vikt genom att kasta varandra över hinder?)
Jag tycker på förhand så fruktansvärt synd om dessa djur som ska ha nittiokilos Rolfar och Björnar och vad pappor till hästtjejer nu heter, som ska sitta där och skumpa i otakt med sina gubb-rövar på väluppfostrade hästar som ”älskar att hoppa över hinder annars skulle de inte göra det”.
Alltså, ingen älskar synen av farbröder som ramlar ner från djur mer än jag, men vem i hela friden ska titta på det här programmet? De som älskar hästar eller de som hatar dem?
Och hur kommer det sig egentligen att de som månar om hästarna mest är de som gör dem mest illa?
Att bli tagen på råttan
Elisabet Höglund, denna gigant på området genanta skriverier, inleder sin text om #metoo genom att slå fast att hon ”inte bagatelliserar det här problemet”. Sedan bagatelliserar hon problemet som om hon hade en fil kand i bagateller.
Att ta råttan
På tal om olämpliga publiceringar. Inför rätta vill jag dra den person som valde att dela bilden på en hundra kilo tung avloppsmus i Göteborg. Från och med nu går jag på toaletten i handfatet.