Alkoholen – det enda som går att ta bort

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-05

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Självklart håller jag på Sverige i fotboll. Ja, kanske inte om Sverige möter Finland men jag kan inte komma ihåg när Finland och Sverige senast har mötts i allvarliga sammanhang – Finland har ju aldrig nått slutspel i något stort mästerskap.

Men även om jag håller på Sverige så kan mitt hjärta inte låta bli att blöda litet för Danmark i dag. Att göra en sådan upphämtning som Danmark gjorde mot ett Sverige som hade trott sig ha segern som i en liten ask och sedan förlora på det osannolika sätt som skedde – det är bittert.

Redan straffen som Danmark åkte på var ju så fruktansvärt onödig. Det är dock inte säkert att den hade resulterat. Svenskar i gungning är inte säkerheten själva vid straffpunkten – alla minns vi Henke Larssons miss mot Tyskland förra sommaren, då Sverige ännu hade chans att få häng på motståndaren i åttondedelsfinalen.

Men så träffades Danmark av dråpslaget i form av den fulla idioten.

De flesta är eniga om att domaren gjorde rätt som bröt matchen, låt vara att spelarna i de båda lagen är rov för stridiga känslor. Fotbollsdomarna är skyddslösa i sitt svåra och laddade värv, där de ska fatta beslut ”på liv och död” inför kokande människomassor på arenornas läktare. Grymma konsekvenser av publikens förlöpningar är det enda fotbollssamfundet har att ta till som allmän prevention.

I sak är jag emellertid benägen att se det som hände i Idrottsparken i Köpenhamn som något av en olyckshändelse, förorsakad av alkohol och av matchens dramatik – väktarna gjorde inte sitt jobb utan kollade spelet i stället. Även om händelsen måste få sin reglementsenliga påföljd ska vi inte förstora upp den mer än nödvändigt. Jag tror inte vi ska börja resa kravallstaket runt planen på våra nordiska arenor.

Enligt rapporterna från Köpenhamn betedde sig den danska – och även den svenska – fotbollspubliken som kollektiv nära nog exemplariskt matchen igenom. Ingenting inträffade som ger oss anledning att tala om att den danska publikkulturen har urartat, att farliga krafter kom i rörelse som ordningsmakten inte mäktade med att tygla.

Det som hände var att en högkonsument av alkohol hade druckit sig nära nog patologiskt berusad under matchen – femton–tjugo öl motsvarar fyra flaskor vin minst och måttlighetsdrickare står inte på sina ben efter ett sådant intag – samt fått för sig att ge domaren en snyting.

Men de närvarande vakterna hade inte haft några problem med att stoppa detta tokfyllo om de hållit ögonen på läktarna och inte på domaren, bollen och det röda kortet.

Utan alkoholen hade detta inte hänt och då är det alkoholserveringen på de stora idrottsarenorna under de glödheta matcherna som ska diskuteras, inte tillbomningsåtgärder av alla de slag som förstör nöjet för de hundratals tusen som kan se på fotboll utan att dricka öl.

Visst, jag är den första att medge att det är en sällsam njutning att sitta på fotbollsstadion någonstans med en kall öl i handen och titta på en spännande match, särskilt om sommarkvällen är ljum och inbjudande. Men ölen är inte nödvändig för att fotbollen ska vara rolig.

Självklart unnar jag alla som kan uppföra sig några öl och mycket fotboll i ljuv gemenskap. Dock måste även den ordentliga publiken överväga uppoffringar.

I den intellektuella hederns namn måste man påminna om att det första som händer när människor dricker större mängder alkohol är att deras hämningar släpper. Till detta ska man lägga att även gruppdynamik (människors särskilda beteende i grupp) bidrar till att människors hämningar släpper. Och adderar man till detta även insikten om att stark emotionell inlevelse kan leda till att normala beteendespärrar släpper så står slutsatsen klar:

Alkoholen borde tas bort eftersom den är det enda som går att ta bort.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln