Vägen till lycka – glipan mellan fetma och diet
Plötsligt händer det.
Under några ljumma indiansommardagar i september släpper jag min inre Jan Stenbeck fri.
Det hela är inte på något sätt planerat. Snarare har vi att göra med ett slumpmässigt händelseförlopp som inleds med en egendomlig upptäckt. Först betraktar jag mig i spegeln och konstaterar att något måste göras, så som man gjort nästan varje dag under de senaste tjugoåtta åren, av olika skäl. Men den här gången har smörgåsfetman, som min vän Patrik brukar kalla det, gått över styr.
Jag bestämmer mig således för en i dagarna populär diet. Följande måndag ska den påbörjas. Det beslutas.
Och här någonstans sker upptäckten, insikten: Fram till måndag är det fyra dagar.
Fyra dagar fria från skuld.
Likt en dödsdömd vandrar jag sedan stadens gator fram, hungrig, girig, fast bestämd att insupa allt som livet har att erbjuda innan helvetet börjar.
Och det är som att man plötsligt knäckt koden, hittat kryphålet i tillvaron, kanske till och med vägen till lycka: glipan mellan fetman och dieten.
De fyra dagarna.
När man med gott samvete kan klappa sig själv på axeln för att man tagit beslutet om att inleda ett nytt liv, sundare och bättre, man har visat handlingskraft och styrka, man kanske rentav inhandlat en kokbok med recept avsedda för den i dagarna populära dieten.
Man har kanske börjat fantisera om hur bra den där dyra kostymen kommer att sitta, visualiserat hur man med Kacaniklicsk lätthet kommer susa förbi ytterbackarna i Malmös korpserier, sett hägringen av sexpacket, eller åtminstone en tillvaro där man inte vanemässigt måste hålla in magen.
Men samtidigt kan man under dessa dagar vräka i sig vad fan som helst.
Ett kort fönster av lycka. För det är ju egentligen smala människors stora hemlighet: De är inte heller lyckliga. De är hungriga.
Viktpendlarens evangelium, alltså: Den lyckligaste människan är den som utan skuld och med tillförsikt vräker i sig efterrätter.
Dessa dagar i september vet inga gränser. Pommes frites till köttbiten, extra bearnaise. Morotskaka till kaffet. McDonalds mjukglass med daimbitar. Öl och popcorn. Dillchips. Ostar. Kebabpizza med stark sås från Lamare.
Och inte en sekund av ånger.
Det enda som möjligtvis saknas på menyn är den legendariska vickning som gamle finansgeniet Stenbeck, salig i sin himmel, uppfann i sällskap med den notoriske frossaren Leif GW Persson. Ett potatismos bestående av vispgrädde, äggula, en stor burk rysk kaviar samt en och annan potatis. Anrättningen brukade ätas med sked.
Carpe diem, fan.
Sverige vs världen, del 1
Har Sverige någonsin känts bonnigare än när Barack Obama kom på besök? Människorna som stod på Stockholms gator för att kanskekanskekanske få se en bil som kanskekanskekanske innehöll en president. Hårdnackade journalister som statusuppdaterade om hur nära de varit presidenten. Politiker som tycktes skakade i grunden över insikten om att deras fotsulor nuddade samma asfalt som gamle gode Baracks.
Sverige vs världen, del 2
Apropå bonnighet: Snart börjar elitserien i hockey. Eller Swedish Hockey League som den numera heter. Namnbytet väcker minnen från nittiotalet. När Frölunda blev Indians (med tanke på den enorma populationen av amerikanska urinvånare i sydvästra Göteborg?) och Malmö blev Redhawks. För att inte tala om Falköpings Blue Riders.