Vill ni veta varför kronan kraschat, åk till Arlanda
Likt väldresserade likhundar har fonder från hela världen sniffat sig till att något är ruttet i konungariket Sverige. Fastighetsbolag, banker, den svenska kronan: alla är nu föremål för spekulations-attacker.
Jag ser framför mig hur kostymklädda finansslynglar landar i Stockholm bara för att brista ut i ett varggrin: ”Vi visste att det var illa, men inte så här illa!”
Om någon skulle få för sig att skapa ett ”Rederiet” för 2020-talet borde serien utspela sig på Arlanda. Namnförslag: The Shitshow.
Anar ni ännu en flygplats-rant från en bortskämd medelålders man? Bingo. Stäm mig.
Men jag skulle faktiskt vilja hävda att jag inte är en sån där Eurobonus-zombie som får blodpropp av ilska om lounge-champagnen serveras en grad för varm.
Mitt minimikrav är rätt modest: det ska inte lukta bajs i terminalen. Tyvärr rev Arlanda denna fotknölshöga ribba vid det senaste besöket.
Det var säkert bara otur. Tyvärr verkar det vara ett kroniskt tillstånd (någon som minns förra sommaren?). Säg så här: jag skulle inte använda Swedavias organisationsnummer som Lottorad om jag vore er.
Det går förstås att fråga sig varför jag ens befann mig på en flygplats i dessa klimathotets tider. Svar: jag hade mer än gärna tagit tåget. Om det inte varit utsålt. Eller tagit 7,5 timmar mellan Stockholm och Malmö.
Bara att ta sig till Arlanda borde rendera kunglig medalj, efter det kaos som följde på Arlanda Express urspårning.
Detta monopol har hittills varit landets mest välfungerande tågsträcka, förstås sålt till riskkapitalbolag och med en vinstmarginal som de flesta bolag på Stockholmsbörsen skulle vara redo att gömma en kropp för att nå.
Ännu märkligare blir upplevelsen efter ankomst på Kastrup. Det är som att återinträda i civilisationen. Och den som nyttjar Köpenhamns tunnelbana behöver, till skillnad från i Stockholm, inte fundera på om man av misstag klivit in på Spårvägsmuséet.
Ok, nog med gnäll. Det finns en poäng också. Den lyder som följer: Det borde inte behöva vara så här.
I veckan inträffade en märkeshändelse då den svenska statsskulden sjönk under 1000 miljarder kronor. Senast det skedde var 1993, då svensk ekonomi var en fjärdedel så stor som idag.
Sverige har bland de lägsta statsskulderna i EU. Anledning att korka upp? Inte direkt. En fastighetsägare som sitter med ett obelånat hus som förfaller är inte förmögen utan dumsnål.
Nyligen gick Jacob Wallenberg och efterlyste en massiv upprustning av landet.
”Höghastighetståg till södra Sverige, tåg till Oslo, fyrfilig motorväg mellan Stockholm och Göteborg, en ringled runt Stockholm. Jag kan nog elda på ett bra tag”, sade Jacob Wallenberg till DI.
Inget fel på idéerna, tvärtom. Men när det är Svenskt Näringslivs ordförande och inte landets statsminister som låter som general George Marshall har något gått snett.
Jacob Wallenberg efterlyser större inslag av privat kapital, förstås, han är trots allt den svenska lobbyismens Grand Master. Men han pekar också på de enorma resurser som finns i form av pensionsfonder. AMF och Skandia investerar redan i bland annat vindkraft och elsystem. I andra länder. I Sverige hindras de av krångliga regler.
Svenska folkets pensionspengar används alltså för att rusta upp andra nationers infrastruktur. Den där vredes-stroken känns plötsligt nära.
En stor del av problemet går att spåra till de senaste decenniernas budgetpolitik som gått ut på att staten ska spara i alla lägen.
Det har lett till vad som bäst kan beskrivas som ett bokföringstrixande i den högre skolan. På pappret har Sveriges statsskuld sjunkit och sjunkit medan den osynliga skulden i form av försummat underhåll av landet skenat okontrollerat.
Turligt nog för svenska politiker är den svenska kronan så svag att allt färre medborgare har råd att lämna landet och med egna ögon beskåda hur långt vi halkat efter. Kronkraschen (ned 65 procent mot dollarn på tio år) har förvandlat svenska ekonomer till fågelholkar. Ingen säger sig förstå varför.
Det påminner om missbrukaren som står helt frågande till varför relation efter relation surnar. Hedgefonder från när och fjärran bjuder just nu på den sjukdomsinsikt som vi själva saknar. Och det krävs faktiskt ingen doktorsgrad i ekonomi för att förstå varför kronan blivit en skräpvaluta. Det räcker med att åka till Arlanda.
För varför ska utländska investerare ens tänka tanken att plöja ned pengar i Sverige, om inte ens Sverige satsar på Sverige?