”Samhällets svek inleddes långt innan det var för sent”
Även de döda kan vittna.
Lottas dokumentation av terrorn och våldet är av avgörande betydelse i åklagarens berättelse om vägen till katastrofen.
Skägg, tatueringar på halsen, svällande muskler under en röd tröja.
Det är alltså så här han ser ut, Martin Jonsson, en katastrof till människa som har begått våldsbrott efter våldsbrott och som knappt hann komma ut från den senaste vändan på kåken innan han slog ihjäl Lotta.
Pressad av åklagare Tobias Kudréns alla frågor – Hotade du skära av henne halsen? Hur hårt är greppet du tar? Vet du varför hon hade skador på revbenen? - gömmer han till slut ansiktet i händerna och bryter ihop.
Faller tårarna för Lottas familj? För alla de människors liv han har förstört genom åren? Eller blev vetskapen att han har ruinerat även sin egen tillvaro för ett ögonblick för tungt att bära?
Det är tidig eftermiddag under den första av fyra förhandlingsdagar i sal 4 i Solna tingsrätt och rättens ordförande, rådmannen Charlotte Scheutz, beslutar om 20 minuters paus.
Denna dag avhandlas de två första av de sju brott åklagaren påstår att denne 33-årige man har begått: grov fridskränkning och förtal.
På en vit duk på väggen visas bilder som Lotta har tagit på sin egen kropp och skickat till vänner och släktingar. Blåmärken på armar, bröst, ben, skador på fötterna.
Även hennes anteckningsblock bär vittnesmål, åklagaren läser högt.
"3 april. Slag och hot hela dagen. Ska vara glad att jag över taget går och lever. Han sagt vid flertal tillfällen att han ska döda mig".
"30 april. Slog mig i huvudet, sparkade mig, slog mig med knytnäve mot revbenet, troligen brutit något."
"13 maj. Avsluta Martin."
"14 maj Avsluta Martin."
"16 maj. Ring brottsofferjouren".
Lottas mamma och syster sitter i salen, de lyssnar koncentrerat på denna förtvivlade berättelse, ibland torkas en tår bort.
Mins tio fall av misshandel. Den åtalade själv har inte så mycket att säga. En del erkänns. Annat varken erkänns eller förnekas. Han minns inte. Åter annat säger han sig vara oskyldig till.
Han säger att han träffade Lotta på Facebook. Det var strax efter att han kommit ut från det senaste fängelsestraffet. Han söp, sniffade kokain, tog anabola steroider, var svartsjuk.
Livet var än en gång en röra. Så som det alltid tycks ha varit. Så som det går att läsa sig till i domar, förundersökningar, yttranden från kriminalvården.
Han har bland mycket annat avtjänat ett åttaårigt straff för grov misshandel av en man som avled av skadorna några månader efter att domen vunnit laga kraft.
Han har dömts till fängelse för våld mot kvinnor och han har varje gång släppts vind för våg.
Detta är den djupt sorgliga röda tråden genom hela denna berättelse: Inga krav har ställts på Martin Jonsson.
Inga obligatoriska urinkontroller, inga nämnvärda reaktioner från samhället då han struntat i reglerna för villkorlig frigivning, inga placeringar på stödboenden, ingen vettig utslussning, inga uppföljande samtal med psykologer.
Utanför Solna tingsrätt har hösten anlänt. Hög, klar luft, löven virvlar i blåsten. På vägen tillbaka till redaktionen tänker jag på att samhällets misslyckande i denna tragedi inleddes långt innan Lotta först gjorde en anmälan och sedan vägrade delta i en utredning som efter några dagar lades ner.
Samhällets svek inleddes långt innan det var för sent.