Märklig tystnad när kannibalforskaren frias
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-12-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Universitetet har granskat professor Lundgrens vetenskapliga studier och funnit allt i sin ordning. Det är i och för sig märkligt.
Vad vi ser är i alla fall slutet på förra årets vildsinta debatt till bland annat frågan om alla män är djur.
Men än märkligare tycks mej att det friande utslaget förbigåtts med tystnad bland landets feminister och Eva Lundgrens alla anhängare på våra kultursidor. Eftersom beslutet att överhuvudtaget granska den vetenskapliga halten i professor Lundgrens forskning väckte sånt raseri.
Vad vi ser är i alla fall slutet på förra årets vildsinta debatt till bland annat frågan om alla män är djur.
Vad som hände var följande. Sveriges Television visade två kritiskt granskande reportage om Roks, den organisation som driver de flesta så kallade kvinnohusen i Sverige där förföljda och misshandlade kvinnor får skydd och hjälp av frivilligt arbetande medsystrar. Så långt är allt okontroversiellt och rentav sympatiskt. Men när ordföranden för Roks i en av intervjuerna förklarade att alla män är djur så väckte det självklart uppseende. Och när professor Lundgren än en gång lanserade sin kannibalteori, påhittet om mansligor som dyrkar Satan och äter små barn under eller efter sexorgier, så väckte det förstås än mer uppseende.
Det vetenskapliga underlaget för Eva Lundgrens anklagelser om vitt spridd kannibalverksamhet i Sverige är, enligt vad hon förklarat i Dagens Nyheter, att hon ”varit deltagande observatör i tre satanistiska grupper i Sverige och Norge under en tioårsperiod”. DN-reportern avstod tyvärr pietetsfullt från att följdfråga vad en ”deltagande observatör” är för någonting, eller vad en sådan gör.
Dock säger sig Eva Lundgren under denna deltagande forskning ha upplevt fantastiska ting. De satanistiska ligorna är enligt henne vitt förgrenade i Skandinavien och det genomgående mönstret i ligornas härjningar är att de, förutom att vara iklädda kåpor och maskeradkostym, som förekommer i sådana här historier, äter upp de små barnen i slutet av, eller i samband med, sexorgierna.
Eftersom denna påstått frekventa kannibalism inte gärna kan bedrivas utan riklig tillgång på färska barn och eftersom det är ytterst få barn som försvinner spårlöst, försökte Eva Lundgren länge förklara att det rörde sig om flyktingbarn från flyktingförläggningar, där man enligt hennes föreställning inte räknade barnen så noga.
När det visade sig att teorin om försvunna barn från flyktingförläggningar inte höll övergick professor Lundgren till alternativa förklaringar. En var att satanisterna höll sig med särskilda barnaföderskor, som med kejsarsnitt levererade nästan färdiga foster till orgierna. En annan förklaring, berättad av ett barnvittne som Eva Lundgren sade sig ha fullständigt förtroende för, gick ut på att barnen importerades i småbåtar från ”andra sidan Östersjön”. Vid kaj packades barnen i små papplådor och forslades till orgiehögkvarteret. Där placerades de nakna i små gallerburar som hissades upp i taket och matades med gröt. När det var dags för orgier hissades utvalt barn ned och togs till orgiekammaren, där Eva Lundgrens barnvittne slaktade barnet med kniv och som belöning omedelbart fick äta upp offrets ena öga. Sedan styckades barnet och satanisterna satte igång att sexuellt förgripa sig på likdelarna. Populärast i den delen av verksamheten var att kopulera med det avskurna barnhuvudet. Denna berättelse och liknande finns återgivna i Eva Lundgrens vetenskapliga verk ”La de smaa barnen komme till meg”, utgivet i Oslo.
Enligt Eva Lundgren blir det en hel del rester kvar efter kannibalernas orgier ty som ett av hennes barnvittnen konstaterar ”så kan man ju inte äta allt”. Och resterna skulle således ha grävts ner i massgravar här och var ute i skogarna. Svensk polis har gjort en del efterforskningar när Eva Lundgrens närstående barnvittnen pekat ut platsen för sådana massgravar. Man har, föga förvånande, inte funnit några som helst spår.
Likheterna mellan Eva Lundgrens forskningsresultat och europeiska häxhistorier från 1600-talet är högst påtagliga. Den svenske Djävulen i Blåkulla var visserligen en fryntlig typ som mest nöjde sig med sexorgier, men i exempelvis Spanien och Frankrike gick orgierna till som hos Eva Lundgrens bekanta (ruttet människokött påstods smaka som kyckling). Problemet är ju att 1600-talets häxtro i dag avfärdas som ren och skär vidskepelse. Följaktligen finns en del att grubbla över.
Vad är det hos Eva Lundgren som feminister och kulturskribenter ser som inte jag ser? Har 1600-talets häxtro återuppstått i modern tid på Uppsala universitet? Tog Granskningskommissionen på Uppsala universitet verkligen del av de Lundgrenska Blåkullasagorna? Det finns som bekant frågor som aldrig får svar.