Det tog sjöräddningscentralen 45 minuter att reagera
Läs Robert Aschbergs krönika
Klockan 06.00 fredagen den 31 augusti kommer det första larmet till Sjöräddningscentralen i Göteborg.
En satellitnödsändare, som ska
aktiveras automatiskt om ett fartyg sjunker, sänder från Kosterfjorden utanför Strömstad.
Fartygets namn är Langeland, det är lastat med sten och på väg från Karlshamn till Moss. Det blåser stormvindar. Medelvåghöjden är sex meter. Ombord finns fyra ryska och två ukrainska sjömän, samt en hund.
Förutom satellitnödsändaren har varje större fartyg numera ett automatiskt identifikationssystem, AIS, som gör att man via internet exakt kan följa dess
rörelser på haven. När det första nödmeddelandet från Langeland når fram har skeppets AIS inte sänt signaler på 45 minuter.
Den vanliga sändaren har alltså tystnat, och nödsändaren aktiverats. Detta är inte olycksbådande i största allmänhet, det är ett tydligt tecken på att fartyget gått i kvav. I en sådan situation ska alla tillgängliga sjöräddningsenheter omedelbart skickas ut för att försöka rädda liv.
Men Sjöräddningscentralens AIS-utrustning är delvis trasig och visar bara att Langeland varit i Hanöbukten två dagar tidigare. Detta framgår av det offentliga protokollet.
Trots det kollar jourhavande räddningsledare inte saken, varken med Kustbevakningens ledningscentral, som sitter alldeles i närheten, eller med kollegerna i Norge.
06.08 går räddningsledaren ut med ett allmänt anrop till båtar i området. Samtidigt skickar han ut Sjöräddningssällskapets båt Rescue Gustaf B. Thordén från Strömstad, med uppdrag att hitta nödsändaren.
06.10 försöker räddningsledaren anropa Langeland via VHF-radio. Inget svar.
06.15 ringer skepparen på en annan av Sjöräddningssällskapets 12-metersbåtar. Han har själv via internet upptäckt att spåret efter Langelands AIS slutar i närheten av satellitnödsändarens position. Han undrar om inte det ska gå storlarm och om han inte ska gå ut. Men – räddningsledaren ber honom avvakta.
Först 06.42 larmar räddningsledaren sjöräddningshelikoptern i Göteborg. Tio minuter senare skickar han ut den andra av Sjöräddningssällskapets båtar.
Ytterligare fem minuter senare har Gustaf B. Thordén kommit fram till området och hittat två tomma flytvästar från Langeland.
Då larmar Sjöräddningscentralen allt som finns att tillgå. Sammanlagt deltar nio båtar, tre helikoptrar och ett flygplan i operationen, som pågår nästan konstant till eftermiddagen dagen därpå, då sökandet avbryts.
Ett par veckor senare anländer fyra nyblivna änkor och en sörjande far till Strömstad. De när fortfarande någon form av fåfängt hopp. Frivilliga sjöräddare skjutsar ut dem till haveriplatsen på havet och berättar om hur sökandet gick till.
Det är möjligt att sjömännen inte hann ut på Langelands däck. Det är till och med troligt att deras kvarlevor finns kvar i vraket som ligger på botten i den nyöppnade marina naturparken Kosterhavet.
Men det är inte bara de sex sörjande familjerna i Ryssland och Ukraina som undrar varför det tog kritiska trekvart innan Sjöräddningscentralen vaknade den där stormiga morgonen i somras, och gjorde vad den skulle.
PS. Om det funnits risk för oljeläckage hade myndigheterna med viss sannolikhet redan beslutat om bärgning av Langeland. Nu ska frågan ”skälighetsprövas”.
Det rör sig ju inte om en miljöfråga, utan bara om sex utländska sjömän.