Tecknaren som lärde mig skriva
Det finns människor som korsar ens väg.
Och som råkar säga något. Som går rakt in. Och som förändrar inriktningen på ditt liv.
Jag har träffat en sån person. En åttioåttaårig man som aldrig någonsin fick veta hur djupt han påverkade mig.
Att hans röst fortfarande ekar i mitt inre. Att jag lyssnar på honom varje dag.
Ända sedan den dag han ringde och skällde ut mig.
Så här var det:
Det var en gång i början på sjuttiotalet. Jag var journalist, om man nu kan kalla det så. Jag var ung och grön och det var bara med stor möda som jag fick ihop någon sorts text. Men jag var i alla fall anställd på en tidning. Och nu var jag ”utsänd” för att göra ett ”porträtt” på den berömde tecknaren Einar Nerman, 88.
Du vet vem det är.
Du har sett hans mest kända konstverk, kanske inte varje dag, men snudd på. Det är Einar Nerman som har ritat ”Solstickan”, den lilla vita pojken som du ser springa med framsträckta armar på framsidan av tändsticksaskarna.
Nerman var stor på 20-talet. Han arbetade i London och New York och tecknade den tidens ”kändisar”. Bland annat gjorde han en berömd profil på Greta Garbo och ett porträtt av ”Lillprinsen”, kung Carl XVI Gustaf.
Det hela började med att jag skrev ett brev till den kände konstnären.
Och det var då jag fick honom i luren.
”Du har slarvat”, röt han. ”Du har stavat fel flera gånger i ditt brev och dina meningar är slappa och ogenomtänkta.” Och så fortsatte han: ”Du måste alltid läsa igenom ditt brev innan du skickar det. Du måste alltid kontrollera att allting är rätt.”
Minns hur paff jag blev.
Och glad. Där fanns ingenting sårande i hans råskäll. Han lät ungefär som en balettmästare som läxade upp sin älsklingselev.
Det här duger inte, sa han. Du kan bättre. Och det var sant. Jag hade slarvat, därför att jag inte visste bättre. Jag hade slängt ihop någonting godtyckligt, därför att jag trodde att det var okej.
Det som är sant brukar gå in – och stanna därinne.
Och sedan den där dagen viner Nermans kontrollpiska av sig själv.
Jag granskar allt. Jag granskar vartenda litet mejl med Nermans kritiska ögon:
Har jag stavat rätt?
Har jag kollat allt?
Har jag uttryckt mig korrekt?
Är det tydligt? Klart?
Så efter 32 långa år – tack Einar Nerman.