Tystnad stoppar inte huliganerna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-07-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sedan september i fjol har jag varit politisk kravallreporter i Melbourne, Göteborg och Genua. Allt oftare möter jag nu sansade människor som säger:
”Ja, ja, men ni journalister har också ert ansvar. Om ni inte skrev så mycket om huliganerna skulle de inte ställa till allt fanstyg.”
Touché! Det slående med de förstörelsebesatta kravallturisterna är inte att de svingar flaggor med Che Guevaras bild och att de sjunger Internationalen (och kan texten!).
Det slående är att de är så rubrikkåta. För anarkister är vandaliseringen en antiglobalistisk politisk handling. För flera andra grupper är det ”ett sätt att göra sina åsikter hörda”. Det har affischeffekt. Fackförbundsredaktören Bror Perjus, som i besvikelse och vrede lämnat Attacs ledning, bekräftar hur han funnit att hans rörelse gjort sig ”beroende av våldets uppmärksamhetseffekt”.
Slutsatsen blir bestickande: Det finns en ohelig allians mellan våldsmän och medier. Tig ihjäl dem i stället för att bjuda dem på dem så stor
publicitet!
OM DET VORE
så enkelt. Historien är full av exempel på hur obehagligheter tigits ihjäl:
New York Times kände 1960 till planerna på CIA:s och exilkubaners invasionsförsök på Kuba. President Kennedy vädjade: Skriv inget! Men inte förhindrade tystnaden landstigningen i Grisbukten eller gjorde den till ett mindre fiasko.
Flera ambassader kände i andra världskrigets mittskede till att Hitler inlett systematisk judeutrotning. Ambassaderna rapporterade bara förstrött, inga regeringar slog larm, ingen läckte till medier. Men tigandet räddade inte en jude.
En annan punkt för kritik mot kravallbevakningen lyder att medierna koncentrerar sig på våldet men – som jag hört efter Göteborg – ”när 20 000 människor deltog i en fredlig manifestation fanns inte en pressfotograf i sikte”.
Touché igen! Medier rapporterar sällan det normala. Medier fokuserar på det aparta och uppseendeväckande. Standardexemplet lyder: Hund biter människa. Icke nyhet. Människa biter hund. Nyhet.
I Sverige har de senaste tjugo åren inträffat tre händelser av stor nyhetsdignitet:
1. Mordet på statsminister Palme. Skulle det då särskilt noterats, att samma natt nitton svenska statsråd i n t e sköts ihjäl? Svar: Knappast.
2. Estonias förlisning. Skulle det då speciellt påpekats, att samma natt flera Siljafärjor i n t e sjunkit? Svar: Knappast.
3.Antiglobalisternas attack på EU-mötet i Göteborg. Skulle faktum att flera demonstranter i n t e slogs och härjade, brände och krossade fönster, och att polis svarade med skarp ammunition, getts större uppmärksamhet än det fick? Svar: Kanske.
Ty alldeles uppenbart finns i breda lager en motvilja mot globaliseringen och den hastiga välståndsutvecklingen. I breda drag ser antiglobalisterna globaliseringen som en kapitalisternas ondskefulla sammansvärjning.
Där gör de ett misstag. Globaliseringen är i huvudsak resultatet av teknologi. Flygplan flyger fortare, längre och billigare. Telefoner går att använda var som helst.
Det finns internet och parabolantenner. Vi har ökande språkkunskaper. Var fjärde invånare i Stuttgart är en turk. Det bor fler svenskar i London än i Uppsala.
DET ÄR BARA
några år sedan vi alla tyckte att begreppet ”the global village” var tjusigt och löftesrikt. Hos många har en attitydförändring ägt rum.
Men till skillnad från feminister (”lika lön för lika arbete”), Vietnamrörelsen (”make love, not war”), medborgarrättsrörelsen (”We shall overcome”) talar antiglobalisterna diffust.
I väntan på att de talar klarare måste även vi utvecklingsoptimister och kreoliseringsfantaster tala tydligare för att förhindra att inte bara Göteborg och Genua raseras utan också Den Globala Byn läggs i ruiner.