Kvinnor slipper ta ansvar för sina brott
De senaste dagarna har jag funderat på varför kvinnliga brottslingar så ofta behandlas med silkesvantar.
Även om de har begått grova brott, till exempel mördat eller smugglat knark, är det sällan deras fel utan någon annans. Och ”någon annan” är förstås alltid en man.
Det tydligaste exemplet är barnflickan i Knutby, Sara Svensson, som i dag, 6 april, fyller 33 år. Enligt beslut i förra veckan kommer hon inom kort att skrivas ut från den rättspsykiatriska klinik i Vadstena där hon vistats sen 2006. Under ett halvår ska hon slussas ut i samhället, bo i eget boende och fortsätta sina studier vid folkhögskolan i Vadstena.
Den då 26-åriga barnflickan, som på uppdrag av Knutbypastorn Helge Fossmo i januari 2004 mördade hans hustru Alexandra och några minuter senare försökte skjuta ihjäl en manlig granne, är alltså snart en fri kvinna. Fossmo själv dömdes till livstids fängelse för anstiftan till mord och avtjänar sitt straff på Tidaholms-anstalten.
Han som INTE höll i vapnet dömdes alltså till livstids fängelse, medan hon som HÖLL i vapnet, det vill säga barnflickan, bara dömdes till några års rättpsykiatrisk vård.
Under vårdtiden har hon dessutom åtnjutit stor frihet och stora privilegier med många och utvidgade permissioner, haft stora möjligheter att vistas ute i det fria och vid flera tillfällen ensam kunnat hälsa på sin pappa.
Under rättegången tog Sara Svensson på sig skulden både för mordet och mordförsöket i Knutby. Det var också hon som anskaffade mordvapnet, en pistol med ljuddämpare, i Stockholms undre värld. Hennes del i planeringen av mordet och mordförsöket var både aktiv och målmedveten. Hon hade för övrigt exakt två månader tidigare försökt slå ihjäl Alexandra Fossmo med en hammare.
Sen barnflickan under rättegången pekat ut Helge Fossmo som den som fjärrstyrt hennes vilja och handlingar, fann rätten att hon led av en allvarlig psykisk störning och inte kunde dömas till fängelse.
Innan dess hade hon under polisförhör och rättegång lyckats manipulera Uppsalapolisens förhörsledare, sin egen advokat, samtliga journalister, som bevakade rättegången, och därtill en stor del av allmänheten. Under rättegången, som sändes i radio och tv, kunde man höra barnflickan gråtande berätta hur hon hjärntvättats av Helge Fossmo.
Jag bevakade själv aldrig själva rättegången men följde den noga och kände redan från början att det var något som var fel. Hur kunde en kallblodig mörderska plötsligt förvandlas till en oskyldig ängel?
Förutom åklagarna var det bara Göran Källberg, överläkare vid Säters sjukhus och ledamot av Socialstyrelsens rättsliga råd, som inte betraktade barnflickan som allvarligt psykiskt störd i lagens mening. Polisutredningen hade enligt Källberg inte redovisat symptom på en sådan störning, ”varken i samband med själva brottet eller tidigare i livet. Mordet och mordförsöket utfördes med osedvanlig hårdhet och planering”.
Tänk er det motsatta förhållandet, att det varit en man som begått mordet och mordförsöket och inte en ung, blond och söt tjej. Hade mannen då behandlats med samma mjuka händer som Sara Svensson? Knappast.
Både de ”riktiga” domstolarna och folkdomstolarna friar hellre än fäller kvinnliga gärningsmän. De kvinnliga förbrytarna förvandlas till offer och behöver inte ta ansvar för sina handlingar. Om de begått allvarliga brott har de antingen vilseletts eller manipulerats av män.
Snart är Sara Svensson fri. Om hon nu var psykiskt störd när hon mördade i Knutby, vad är det då som säger att hon inte kan mörda igen?