Därför lämnar unga Sverige för att kriga

Aftonbladet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-02-28

Säpo tror att ca 300 unga svenskar kämpar för den Islamitiska staten IS. Fler kan vara på väg. Det betyder att lika många ungdomar som fyller 12 svenska skolklasser har lämnat vårt land för att kämpa för en extremt brutal terroriströrelse i Mellanöstern. Det är som en hel förortsskola som försvunnit.

Inte sedan det spanska inbördes­kriget 1936–1939 har så många svenskar gett sig iväg för att med livet som insats försöka förändra världen. Den ­gången tog sig över 500 frivilliga på hemliga vägar till Spanien för att slåss för den ­socialistiska regeringen mot fascisterna. De frivilliga var kommunister, stalinister, anarkister och extremsocialister. Det var olagligt att ansluta sig till Folk­fronten, precis som det ska bli olagligt att slåss för IS.

Det kan verka egendomligt att jäm­föra Spanienfrivilliga med IS-kämparna, men det finns likheter. De som for till Spanien och de som nu far till IS känner sig inte hemma eller delaktiga i det svenska samhället, de vill skapa en ny värld. Många reser säkert bara för att söka spänning, andra för att få uppleva den starka ­gemenskap som finns i en samman­svetsad grupp av likasinnade vare sig det är samma politiska ideologi eller reli­gion som för dem samman. Om rörelsen dessutom, som IS, går framåt, växer och ­sprider ökad skräckblandad respekt hos motståndarna, drar den till sig ännu fler frivilliga.

Varför vill så många lämna Sverige? Jo, de flesta av dem är födda här, svenska medborgare, men har aldrig accepterats av samhället. Det finns två stora hinder som förvandlar så många svenskar med utländska rötter till främlingar i deras eget land.

Skolan är det ena hindret. Mycket litet görs i skolan för att barnen från början ska sugas in i Sverige. Tvärtom, från ­första dag talas om hemspråksundervisning. Barnens ”hemlandsflaggor” ritas och hängs upp på väggen. Deras särart betonas och lyfts fram, inte det faktum att de nu ska vara en del av det svenska sam­hället. De bör omfamnas av, ja marineras i en sund inkluderande patriotism, som ger dem stolthet över att vara ­svenskar, över att bo i Sverige.

Deras föräldrar kommer från länder där man inte är rädd för beteckningar och symboler som fosterland, flagga, patriotism. De är vana vid det och ­söker detta i Sverige också – men ­hittar ingenting.

Det finns ingen ursäkt för att barn som fötts och växt upp i Sverige ska tala med brytning. I stället för att dra in barnen i den svenska kulturen, ställa högre krav på korrekt svenska, låta dem läsa svenska klassiker, lyssna på svenska visor, lära dem vår historia med de bragder, ­vedermödor och framgångar som skapat vårt land, ­i stället för allt detta odlas den multikulturella attityden som inte ­inkluderar utan tvärtom isolerar dem i deras små kulturella öar. Vi ­behöver kittet som svetsar ­gamla och nya svenskar samman.

Den andra stora bromsen kan vara hemmen och föräldrarna. Av naturliga skäl talar de enbart sitt modersmål med barnen, tittar på ­tv-program och filmer hemifrån.

Barnen som fötts i Sverige ­lever sålunda större delen av dygnets timmar i ett annat land än Sverige och i en helt annan kultur än den svenska. Var hör de hemma? Jo, där föräldrarna och släktingarna finns. Många av föräldrarna har inte hittat sin plats i det svenska samhället och sin bitterhet och känsla av utanförskap överför de ofta på barnen. Sittande på ­sina mentala resväskor förmår de inte ­ingjuta hopp och framtidstro i sina barn.

Och det svenska samhället som borde utgöra en lockande, spännande kraft förstärker i stället detta främlingskap genom att stigmatisera dessa ungdomar, placera dem i fack.

Alltför många får inte nycklarna att ta sig in i Sverige. Att bli kallad första och andra generationens invandrare stärker inte direkt viljan att bli svensk!

Många blir därför bittra, besvikna, förbannade på allt svenskt, som de betraktar som svagt. Eftersom de inte känner att de hör till, blir dessa ung­domar inte svårövertalade att söka gemenskap, trygghet och styrka hos likasinnade från hela världen i IS.

Dessa ungdomar fick inte en svensk identitet – men i IS får de en stark identitet.

Mot den kraften står det mesiga Sverige, där alla är lika bra, sig ganska slätt. Vi menar så väl, men det blir så fel.