Skamkvoten är alltid konstant
Skammen. Den är, enligt Carl Jung, den mest själsligt förtärande av alla känslor på det mänskliga emotionsspektrat.
Ibland håller den sig under den allmänna radarn och är helt ute som samtalsämne för att titt som tätt, som nu, i och med Metoo-kampanjen återigen göra sig påmind i det kollektiva medvetandet. Hos den enskilda individen finns den dock alltid där, fast ingen vill ha den.
Just nu är den gemensamma uppfattningen att skammen försvinner bara man pratar om händelsen som utlöste den. Att genom att berätta vad man varit med om kan man lägga skammen där den rätteligen hör hemma, alltså hos den som utsatte en för den skamfyllda handlingen.
Själv är jag skeptisk. Min skamkvot är konstant, hur mycket jag än pratar om saker jag varit med om. Jag tror också att skamkvoten hos dem som gjort mig illa och därmed borde skämmas också är konstant lika med noll.
Som tonåring hamnade jag i en destruktiv relation med en jämngammal kille som både misshandlade mig synnerligen grovt och dessutom kontinuerligt våldtog mig. Det tog mig tio år innan jag klarade av att prata om upplevelsen. Sedan dess har jag gjort det ofta, i hopp om att just bli av med skammen. Lägga den på honom, eftersom det är han som borde äga den.
Men jag skäms fortfarande – för att jag var dum och aningslös som valde honom, för att jag var svag som stannade hos honom långt efter det första slaget, för att jag var feg och inte vågade anmäla, för att jag var falsk och tillgjord som utåt skyddade honom och låtsades att allt var bra. Slutligen har jag skämts över att ha skämts, för att jag tydligen inte är kapabel att ta in det alla säger, nämligen att jag inget har att skämmas för. Skammen har inte avtagit för att jag har berättat och mig veterligen skämdes inte mannen i fråga ens en endaste sekund, medan han fortfarande levde.
När jag var tolv år åkte jag med min mamma och lillebror på charterresa till Grekland. En vattenskidinstruktör lät mig åka vattenskidor gratis efter hans båt hur mycket jag ville, många gånger varje dag. En dag, i båten efter en åktur, stoppade han ner handen innanför mina badbyxor. Ja, badbyxor, inte bikini. Jag var så outvecklad fortfarande då att jag badade i könsneutrala badkläder. Trots att jag numera orkar berätta även om detta så finns skammen hos mig medan vattenskidinstruktören förmodligen inte skänkt händelsen en tanke sedan den inträffade.
Skam är inte bara kopplat till sexuella övergrepp. Jag känner än i dag intensiva skamkänslor över tillfällen då mina föräldrar behandlat mig orättvist eller då andra barn i skolan varit dumma. Jag kan babbla om det tills jag blir blå i ansiktet men skäms gör jag lik förbannat. Över att inte ha haft situationen under kontroll. Att ha kontroll är nämligen synonymt med att vara en lyckad, framgångsrik människa medan avsaknad av kontroll innebär att vara det motsatta – ett offer för andra människor eller omständigheter. Det är därför folk skäms för att de snubblar eller halkar trots att det egentligen är helt ologiskt och gör sig ganska illa som bekännelsematerial.
Förmodligen är det lättare sagt än gjort att prata sig ur sina skamkänslor. Å andra sidan kanske det inte gör så mycket. För även om bekännelsen inte raderar skammen så finns det något enormt vackert och djupt mänskligt i att dela sina upplevelser
– bra som dåliga – med andra.
För det som är viktigare än att slippa känna negativa känslor är att veta att man inte är ensam om att känna dem.