Förintelsen är ännu närvarande i Berlin

En av sommarens sista kvällar tar jag cykeln till Alexanderplatz för att se ”Pianisten” på bio.

Det är då, framför Roman Polanskis världskrigsdrama från tjugohundratvå, som jag för första gången känner att Förintelsen är närvarande i Berlins vardag, i tystnaderna mellan salongens stilla gråtande och de nervöst skrattande.

Visst, jag läste också om de förvirrade nynazisterna som några dagar tidigare demonstrerade i den invandrartäta stadsdelen Neukölln. Men jag läste med ett snett leende. Nynazisterna kallade de lokala hinduernas användande av svastikan, hakkorset, för en attack mot ”tysk kultur”. En symbol som hinduerna har använt i sisådär femtusen år.

Så sorgset och historielöst.

Och så komiskt.

På vägen hem tar jag en omväg förbi Wilhelmstrasse, Nazitysklands gamla makt­distrikt.

Den tigande, skamliga generationen tyskar är så gott som utdöd, och glömskan har ännu inte infunnit sig.

Nazismen är fortfarande en skamfläck, ett sår, även om det tidigare så variga har skrubbats rent och börjat dra sig samman, kanske till och med hunnit stelna så smått.

Nu är nazismen närvarande i och med sin frånvaro. Som en historiens motsats till dagens glittriga, färgglada, fritänkande, salongsberusade Berlin. En stad som under de senaste femtio åren har utvecklats till en nazismens allra svettigaste mardröm: en tummelplats för konstnärer och invandrare, vapenvägrare och bögar.

Till och med Berlins borgmästare, Klaus Wowereit, är öppet homosexuell.

Jag svänger in på Vossstrasse och stannar vid platsen där Adolf Hitler och hans Eva Braun till slut tog sina liv i bunkern.

Det är en parkeringsplats nu.

Trettio spänn för tre timmar.

Jag vet inte om man ville undvika en nazistisk kultplats eller om folk helt enkelt behövde någonstans att ställa sina bilar, men historiens ironi ler sitt bredaste leende.

Jag fortsätter hundra meter ned mot korsningen där Hitlers högkvarter, det nybyggda rikskansliet, en gång låg. Nu finns här inte ett spår av Albert Speers arkitektur. Bara ett grått, tyskt elementhus.

På bottenvåningen ligger en kinesisk restaurang som serverar skivad kyckling med sötsur sås för hundralappen jämnt.

Inne i byggnaden hittar jag inte ett ord om att det var här som Hitler lade upp riktlinjerna för sitt ariska rike.

Men den skivade kycklingen är mör och fin, även om såsen är lite väl söt för att kunna kallas sötsur.

Följ ämnen i artikeln