Skulden får vi bara lära oss leva med

Gapet mellan icke-föräldrar och föräldrar är i vissa lägen stort.

Men skräcken för att känna skuld verkar vara gemensam.

Som symbol för det vuxna livet är familjen oslagbar. Du lämnar nattlivet, ställer klockan, lämnar på dagis och börjar ta ansvar på riktigt.

Det är en kulturell stereotyp som ideligen reproduceras och ett fundament varpå vi byggt samhällen i alla tider. I en sympatisk och prövande text i tidningen Ottar pekar skribenten Tomas Hemstad på glappet mellan icke-föräldrar och föräldrar och efterlyser en ny berättelse om att bli vuxen, en berättelse som inte nödvändigtvis inkluderar småbarn. Hemstad ger exempel på hur andra verkligheter skapar lika vuxna och ansvarstagande människor. Medan småbarnsfamiljer livspusslar hjälper en barnlös bög i Berlin en Hepatit C-svag vän att städa lägenheten. Eller tröstar en deprimerad vän mitt i natten.

Många tacksamma reaktioner på texten har kommit från frivilligt barn­lösa som upplevt sig skuld­belagda av omgivningen. Olika ­falla ödets lott, men skräcken för att skuldbeläggas har vi ­uppenbarligen gemensam. Oavsett om vi har barn eller inte. Att leva utan skuld har blivit ett kvitto på att du är en fri agent, en människa som inte behöver förklara dig för någon.

Skuldbelägg inte oss som skaffar barn.

Skuldbelägg inte oss som skaffar barn och har dem på dagis tills ­personalen börjar ta på sig ytterkläderna.

Skuldbelägg inte oss som flaskmatar.

Skuldbelägg inte oss som skaffar barn och väljer att stanna hemma.

Skuldbelägg inte oss som aldrig hälsar på våra föräldrar.

Att anklaga någon för skuldbeläggande har blivit alla ­diskussioners stjärnstopp, ingen härskarteknik är lika effektiv. Det är såklart idiotiskt att skuldbelägga någon för hur hen väljer att leva sitt liv, men det betyder inte att skuld i sig är dåligt. Tvärtom är skuld, precis som skuldens utskällda kusin skammen, en effektiv kompass. Att ­aldrig känna skuld är en förmån bara för den svårt personlighetsstörde och knappast ­avundsvärt. Och det fina med skuld är självklart att den kan förlåtas, något vi får lära oss redan som barn. Att ­skaffa barn utan att känna skuld är för övrigt omöjligt. Du har gett liv åt någon som en gång kommer att dö. Hur stor är ­inte den skulden?

Följ ämnen i artikeln