Vad jag stör mig på när jag stör mig på mammor
Jag trodde länge att Sverige är ett barn- och mammavänligt land. Fientligheten märks ju förstås inte först, för som barn tar man – som ni vet – sina förutsättningar för givna, vilka de än är.
Och som ung svensk lär man sig om den världsledande föräldraförsäkringen, om barnbidragen som når alla, om den heltäckande skolplikten och tänker: wow, de måste ha det lätt! De där lata lattemorsorna, som jag aldrig träffat (vilket är en del av problemet, jag kommer till det).
Det är först när man är gravid och delar buss med en sydamerikan, eller semestrar i Italien med en bebis, eller är flerbarnsmor och pratar med en kanadick i nån minut, som man inser, att nä, sådär fungerar inte svenskar.
Det är fult att säga, jag vet hur mycket skit Mona Sahlin fick när hon pratade om att svensk kultur var dålig. Men det är logiskt att den unga mamman i många kulturer behandlas som en folkkär kändis, eller åtminstone en omtyckt byfåne.
Den med yngst barn blir gruppens naturliga mitt, att alla sluter upp gör att det naturligt arbetsamma (eller ”jobbiga”, ordet svenska småbarnsföräldrar valt för att beskriva sina liv) vägs upp av att gruppen är där, och bryr sig.
Barnfientligheten handlar inte bara om att svenska kypare inte dansar iväg med våra bebisar på krogen. När jag pratar med de andra, de sunda människor som inte tränats i att se barn som främst en belastning, märker jag att det är en lättnad.
Jag inser att det annars känns som att jag begår ett etikettsbrott bara jag dyker upp som mamma bland folk. För i varje svensk buske gömmer sig en sträng, politiserad föräldrafilosofi, en fri- eller ofrivilligt barnlös, en ny arg artikel i tidningen. Jag är van att, genom att bara vara mor, vara en irriterande påminnelse om något som någon, någonstans, vill glömma.
Exakt alla sorters moderskap får passa sig. I Josefine Jinders senaste mammatext i Expressen stör hon sig inte bara på de dåliga mammorna, utan även de bra, eller ”bra”. Som för att sammanfatta de senaste årens barn-bråk på kultursidorna: de präktiga och högpresterande är lika illa som de dekade, tycker Little Jinder, för allting kan beskrivas som en livsstilspose och livsstilsposer kan dra åt helvete.
Okej. Men varför känner den där mamman på bb att hon behöver föna håret och skryta om sin snabba förlossning? Varför rusar svenska mammor in i snabbt ihopsatta yogakurser och promenadgrupper, varför låtsas man att bebisar så små att de knappt kan fokusera blicken behöver ”öppen förskola”, varför super Stockholms-föräldrar som knappt känner varann ihop under rubriken ”after dagis”? Jo, för att svenska bebisar inte föds till ett sammanhang, utan till ensamhet som behöver fyllas.
Allt blir upp till livsstilsposerna, det vuxen-sociala.
Visst är det jobbigt att se vuxna människor med social ångest eller färska trauman i kroppen, särskilt kring barn. Jag ser också ofta en liten bebis och tänker: ingen vuxen är bra nog för detta! Men hade vi varit lite fler hade ångesten kanske varit mindre, hade traumat gått att hantera.
Hade de färska, svenska barnen landat i bon med fler närvarande vuxna omkring hade faktiskt varje mamma inte behövt vara bra på alla sätt samtidigt. Hon hade kunnat vara mer som en riktig person, någon hade till och med kunnat dricka långburk.