Jag satt i mörkret och hoppade av förtjusning
Det var Grace Kelly, Gary Cooper, Stickan Ågren och jag.
Vi sågs på Manhattan en kväll i början av 60-talet, och jag minns det som i går. Grace var vacker, Gary sammanbiten och Stickan lika gapig som vanligt.
Manhattan var biografen på Hantverkargatan 49 i Stockholm. Det var en vanlig bio på den tiden; långt före bastuklubbarnas och runkpalatsens tidevarv.
Stickan hade smugglat mig förbi biljettrivaren och jag satt i mörkret och hoppade av förtjusning.
Filmen hette ”Sheriffen”.
Originaltiteln är ”High Noon”. Den hade premiär 1952 och har kallats filmisk gåta. Den går nämligen att tolka på olika sätt.
Handlingen är till synes ganska enkel:
Sheriffen Will Kane (Cooper) i den fiktiva lilla staden Hadleyville har framgångsrikt rensat stan från busar. Nu ska han gifta sig med den betydligt yngre Amy Fowler (Kelly), som är kväkare och pacifist. Därefter ska han sluta som sheriff och börja ett lugnt, civilt liv. Då kommer beskedet om att mördaren Frank Miller, som Kane satt dit, släppts av myndigheterna och är på väg tillbaka för att ta revansch. Ett gäng busar står redan på stationen för att vänta på Miller, som ska anlända med tåget klockan 12:00.
Stadsborna blir livrädda, en efter en. Sheriffen själv övertalas av sin vackra fästmö att sticka. Men han ändrar sig och bestämmer sig för att försvara Hadleyville, rättvisan och hedern. Kanes blivande fru och hans tidigare älskarinna (!) bestämmer sig då för att sticka med samma tåg som kommer med Miller.
Medan visarna på stadens alla klockor släpar sig fram mot tolvslaget går Kane ensam huvudgatan fram. Han sänker två busar men såras själv i kulregnet. Mot slutet av striden faller en tredje buse för ett skott i ryggen. Det är Amy som plötsligt ändrat sig och tagit till bössan för att bistå sin hårt trängda man.
Miller tar henne som gisslan, och Kane räddar henne till slut. Därefter kastar han sheriffstjärnan på marken och far med Amy mot nya mål.
Men även om historien tycks enkel så skapade den snabbt politiska kontroverser. Redan under pågående inspelning hade flera av de inblandade i produktionen kallats till förhör i den amerikanska kongressen, som under ledning av Senator Joseph McCarthy gjorde allt för att jaga och svartlista misstänkta kommunistsympatisörer.
Manusförfattaren Carl Foreman hade varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet, men lämnat det. Gary Cooper, som var konservativ och kallats som ”friendly witness”, kände till detta men ansåg att det var Foremans privatsak och att svartlistningarna var felaktiga.
Under förhöret lyckades han till och med få publiken i kongressen att skratta åt utfrågningen.
Ingen förnekade att filmen faktiskt var en allegori för svartlistningarna. Invånarna som svek Kane i Hadleyville hänvisade till att de hade fru och barn att försörja, ett argument många personer i nöjesbranschen också använde när de tog avstånd från kolleger som anklagats för vänstersympatier.
Kommunistjägaren McCarthy lyckades aldrig bevisa något och dog några år senare som alkoholist.
1971 kallade den reaktionäre skådespelaren John Wayne ”Sheriffen” för ”Den mest oamerikanska sak jag sett i hela mitt liv”. Han syftade på kritiken mot svartlistningarna, och på att medborgarna i staden skildrades som svikare.
Å andra sidan gillade president Ronald Reagan filmen, för att den hyllade plikten, lagen och omsorgen om en rädd befolkning. Och hans efterträdare Bill Clinton drog sig inte för att likna sitt eget presidentskap med Will Kanes bravurer.
Själv vill jag tacka Stickan Ågren för att han tog mig till Manhattan.
Numera är det inget för en unge att kolla barnförbjuden film. Men på 60-talet var det något man kunde skryta vitt och brett om i skolan. Och om ”Sheriffen” inte varit barnförbjuden den gången, skulle jag aldrig skrivit om den i dag.