En förbjuden längtan
Någonstans mellan skaldjursplatån och kaffet enas vi om att man först skulle bränna liket och sedan dumpa det i Östersjön.
Det är bokmässans sista kväll, civiliserad förlagsmiddag på finkrog: veteranerna och akademikerna håller tal, vi obildade undrar vilken gaffel man ska äta med.
Det är nu, insprängt mellan diskussioner om Kierkegaards kvartslivskris och elaka recensenter, som vi slutligen enas om hur man bäst dumpar ett lik, jag och den hyllade poeten som jag fått till bordsdam.
Det är kanske inte så konstigt som det låter.
Varannan svensk läser deckare. Enligt en nationell undersökning vid Göteborgs universitet är han en trädgårdsarbetande motionär som hellre löser korsord än tittar på Bingolotto.
Jag hittar ingenting om deckarläsarens gräsmatta men jag misstänker att den är välklippt.
Hur ofta kultursidorna än aviserar deckarboomens död verkar inte Sverige få nog av vare sig korsord eller torpedmord.
Ett färskt exempel är bloggen ”Wanted” som uppges vara skriven av en svensk yrkeskriminell på flykt i Thailand.
På kort tid har hans berättelser om gangsterlivet blivit en av bloggosfärens stora snackisar.
Vi korsordspsykopater kan förstås gömma oss bakom ett uttalat intresse för moraliska dilemman.
Eller att vi tröstar oss och våra ömkliga liv med att vi åtminstone inte är skyldiga juggemaffian femhundratusen kronor och en koffert kokain.
Men om vi ska vara ärliga. Bara för en liten stund. Lockelsen är en annan. Skamligare.
För hur omständlig och förkastlig den kriminella yrkesbanan än verkar så rymmer historierna om kriminalitet vår förbjudna längtan efter laglöshet.
Om varannan svensk lägger sin fyra veckors semester på att plöja femhundra avslappnande sidor om grov kriminalitet måste det säga något om människors livssituation.
Jens Lapidus maffiavärld har blivit en frizon från plockgodis och wettex.
En ventil.
Man släpper inte medelklassens medfödda gräs-trimmer för att greppa en AK 4, men väl för en bok som lite väl närgånget beskriver ett söndertrasat ansikte i ett lägenhetsförråd. Man vågar inte ens snatta en kexchoklad, men tillbringar gärna en halvtimme då och då med att fundera över hur man bäst dumpar en död kropp.
Eller som den kvinnliga poeten på min vänstra sida konstaterar:
–?Men jag skulle inte stycka kroppen.