Yttrandefriheten hade kunnat vara vårt starkaste kort
Hur är det att vara svensk utomlands just nu? Dagen efter terrorattentatet i Bryssel ringer fransk radio och tv och vill veta hur det lilla landet med den beundrade sociala modellen håller på att förändras.
Bilden av Sverige här är just nu ett virrvarr av idéer om destruktiv yttrandefrihet, högerextremt regeringsinflytande och lagligt sanktionerad islamofobi.
Den svenska yttrandefrihetsgrundlagen för ofta en något slumrande tillvaro i den inhemska debatten. Visst uppstår diskussion då och då kring vad man bör publicera och inte, vilka konstverk som eventuellt är kränkande och vilka tidskrifter som borde (eller inte) ha en plats på bokmässan i Göteborg. Men det har handlat om lämplighet, medieetiska system och huruvida vissa evenemang ska vara ett tryggt rum. Skarp yttrandefrihet är något annat. Det är den yttersta gränsen för vad man får säga och skriva utan att bli lagförd.
Hur olika länder förhåller sig till frågan grundar sig i deras moderna historia.
En fransk journalist frågade mig för ett par år sedan hur i hela friden nazister kan ha rätt att demonstrera på svenska gator. Manifestationer av typen som Nordiska motståndsrörelsen ges tillstånd att genomföra är otänkbara i ett land som ockuperades av Nazityskland under andra världskriget. I Tyskland har ett hundratal högerextrema organisationer förbjudits sedan 1950-talet. Frankrike är för övrigt den enda demokrati i världen där det är förbjudet att uppmana till bojkott av israeliska varor.
I Italien är det olagligt att bilda politiska partier där ordet ”fascism” förekommer i namnet. På andra sidan Pyrenéerna röstades så sent som förra året en lag igenom som förbjuder ”glorifiering av Franco-regimen” i det spanska underhuset.
Vilken effekt det här har i verkligheten kan man diskutera. Italien regeras just nu av ett parti som hämtar hela sin identitet från fascismen och i Spanien har deras vänner i Vox ställt det politiska landskapet på ända de senaste åren. I Frankrike är judar kanske mer utsatta än någon annan grupp.
För några år sedan kapplöpte svenska politiker i hemmasnickrade förslag på vad som är Svenska Värderingar (underförstått: sådana som invandrare måste ta till sig för att integreras). Jämställdhet. Att göra rätt för sig. Allemansrätten. Ta i hand när man hälsar. Det var en rätt genant övning i att kasta fram sina egna käpphästar och hoppas att alla skulle nicka bifall.
Den svenska yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen, som är den äldsta i världen, är unika och hade kunnat vara några av Sveriges starkaste kort internationellt, om vi hade haft träning i att stå upp för dem. Om våra politiska företrädare klarade av att argumentera för varför de finns, utan att tänka på hur en despot i Turkiet skulle reagera. Här har vi obestridliga värderingar reglerade i grundlagen, legitimerade från höger till vänster och något som skiljer oss från repressiva regimer där många svenska invandrare har sitt ursprung. Välkommen till Sverige, här får du säga nästan vad du vill! Du får missakta kungen, kristendomen, regeringen och flaggan.
Men när statsministern vill ändra i ordningslagen och kommenterar koranbränningarna med att det ”inte är lämpligt bara för att det är lagligt”, samtidigt som ordföranden i justitieutskottet uppmanar till att ”bränna hundra koraner till” blir budskapet lite … motstridigt.
Att vara svensk i utlandet just nu är att försöka förklara att rätten att skända religiösa skrifter inte är samma sak som att hetsa mot religiösa grupper. Att yttrandefriheten omfattar också motbjudande åsikter, det är själva poängen.
Det är en snårig uppgift. Den blir inte lättare av svenska politikers dribblande i frågan.