Fubbickar som förstör Malmö är i minoritet – men de hörs
I taket hänger en guldfärgad ballong, en sådan som vittnar om en födelsedag. Kanske är det barnet jag skymtar genom fönstret, kanske är det pappan.
På gatan nedanför: Polisbilar, avspärrningar.
Strax före klockan tio på söndagskvällen har det exploderat. Entrén till lunchrestaurangen på bottenplan är förstörd. Runt hörnet ligger en lågstadieskola.
Detonationen har ekat över mitt bostadsområde. Och en halvtimme tidigare har en liknande explosion förstört entrén till en annan restaurang i Malmö.
Jag springer dit. Blicken fastnar inte på restaurangen, utan på ballongen i fönstret ovanför. På barnet, på pappan. På kvinnan som går ut och hetsröker en cigg. På mannen som kommer gående med en gitarr och konstaterar att det har smällt utanför hans hem.
Ingen har kommit till skada. Men vad händer med barnen som väckts av explosionen? Hur känner föräldrarna som är tvungna att förklara?
Jag tänker på sådant när jag tänker på Malmö, staden jag älskar. Fubbikarna som förstör, de är i minoritet.
Det hjälper tyvärr inte den som drabbas. En treårig pojke jag känner har sin förskola vid ett torg där två människor har mördats bara i år. Hans föräldrar funderar på om Malmö är rätt stad för honom och hans lillebror.
Min kompis Simon är den finaste Malmöpatriot jag känner. För några veckor sedan blev han rånad utanför sitt hem, tre kvarter från mitt eget. Två män hotade honom, den ene höll i ett järnrör.
Samma dygn blev en annan person knivrånad. En tredje person blev rånad under pistolhot. Nu funderar Simon på om han är beredd att skaffa barn här. Samma tankar har drabbat mig. Då lever vi ändå i ett av stadens tryggare områden. Hur mår alla andra?
I en undersökning från 2016 uppger 77 procent av Malmöborna att de känner oro för att utsättas för brott. Detta trots att brottsligheten minskade under förra året.
Polis och kommunpolitiker talar gärna om de där framstegen. Om framtida satsningar som kameraövervakning och en ny polisutbildning.
Frågan är om det hjälper, på lång sikt. Det offentliga samtalet om Malmös utmaningar handlar främst om brott och om invandring – vilket gör att samtalet kapas av krafter som tror att staden blir perfekt bara vi kastar ut alla svartskallar.
Klassklyftorna som skapar problemen, och hur de ska utjämnas, talas det mer sällan om; nästan var tredje barn i Malmö växer upp i fattigdom. Samtidigt blir lyxbyggena fler. Bostadsområden för de välsmorda. Nöjen för medelklassen; nya konserthuset Malmö Live kostade skattebetalarna 1,3 miljarder kronor.
Sådant skapar jobb, förvisso. Kanske även framtidstro. Helgen efter Simon blev rånad pratade vi om sakernas tillstånd. Han suckade:
”Vad spelar det för roll om folk inte vågar bo här?”
Stadens stolthet
Malmö har utmaningar, ja. Vi som bor här kan åtminstone glädja oss åt att Malmö FF spurtar mot ännu ett SM-guld i fotboll. Teorin om idrottens enande kraft stämmer sällan så väl som i relationen mellan Malmö och Malmö FF.
En av de finaste stunderna var säsongen 2010. Serieskytten Peter Mangs hade under året satt staden i skräck. Den 6 november grep polisen honom. Dagen efter vågade sig folk ut på gatorna igen. Samma kväll säkrade Malmö FF SM-guldet. Vackrare scener har sällan utspelat sig i en skånsk stad.