Han var en fantastisk tillgång för Marianne

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-02-18

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Samuel Reyes är en man värd aktning och respekt. Det måste sägas högt och tydligt, särskilt som både Aftonbladet och Expressen tagit heder och ära av honom.

Ett problem är förstås att mina flesta läsare nu inte vet vem Samuel Reyes är. För den publicitet som var i förra veckan i de båda tidningarna är redan glömd. Ja, inte för Samuel Reyes, för honom måste karaktärsmordet i båda kvällstidningarna tillhöra livets värsta motgångar.

Så låt mej förtydliga. Samuel Reyes är den man som Aftonbladet och Expressen utnämnde till den just avlidna författaren Marianne Fredrikssons ”betjänt”. Nu kanske det ringer en liten klocka?

Låt mig först referera de två kvällstidningarnas falska historia, så tar vi sanningen på slutet.

Aftonbladets och Expressens karaktärsmord på Samuel Reyes såg ut så här:

När Marianne Fredriksson plötsligt dog i hjärtattack i sitt hem visade det sig att ”betjänten” fick ärva Marianne Fredrikssons litterära rättigheter och därmed ”miljoninkomster” medan de stackars döttrarna, liksom ­exmaken, blev utan. Alla blev alltså blåsta av ”betjänten” och exmaken tillåts insinuera att ”betjänten” hade någon sorts andligt guruinflytande på Marianne Fredriksson, vilket var skälet bakom skilsmässan.

Ingenting av detta är sant. Och hur vet jag det? Enkelt. När Marianne Fredriksson gav ut ett par böcker på Piratförlaget blev vi bekanta och goda vänner. Vi hade den största respekt för varandra, men förmodligen ömsesidigt lite svårt för varandras litteratur. Jag och min fru besökte Marianne några gånger i hennes hem och hon berättade öppenhjärtigt om sina visserligen självförvållade, men dock stora ekonomiska bekymmer.

Marianne Fredrikssons alla litterära rättigheter låg nämligen i ett aktiebolag där de två döttrarna hade två tredjedels majoritet. Större delen av bokinkomsterna, som kan ha varit i närheten av 100 miljoner, gick alltså till döttrarna och inte till Marianne själv. Det var ett viktigt skäl till misshälligheter.

Ett annat, kanske rentav viktigare, skäl var Samuel Reyes som arbetade som Mariannes personliga assistent. Han skötte allt i hemmet från trädgård till matinköp och transporter. Marianne var tidvis fysiskt bräcklig och utan Samuel Reyes skulle hennes tillvaro inte ha fungerat och de sista böckerna skulle inte ha blivit skrivna. Att stämpla skällsordet ”betjänt” på Samuel Reyes är en grov förolämpning.

Döttrarna ville emellertid sparka honom och hotade till och med att sälja Marianne Fredrikssons hem och författarverkstad. Klart att det blev bråk.

Marianne Fredrikssons enda lagliga möjlighet att värja sig var att bilda ett nytt bolag där hon kunde placera rättigheterna för de två sista böckerna hon skrev. Eftersom hon hade sina stora framgångar bakom sig är inkomsterna till det nya bolaget jämförelsevis blygsamma. Det är alltså detta lilla bolag som Samuel Reyes i all anständighet har fått ärva. Och vad gäller skilsmässan mellan Marianne och hennes exman så har den sannerligen ingenting med Samuel Reyes att göra. Skilsmässoorsaken är bland de ­vanligaste och mest triviala.

Man får inte efterforska tidningars källor. Men det är fullt lagligt att fundera över saken.

Den förvridna verklighetsbild som Aftonbladet och Expressen spritt ut, vällustigt trumpetande om ”betjänten”, är inte Marianne Fredrikssons version. Hennes version är nämligen den jag just har återgett. Och självklart är det inte Samuel Reyes som spritt detta förtal av sig själv. Så vem eller vilka är det då? Inte så svårt att räkna ut. Men en illasinnad partsinlaga är det.

Till saken hör också att Samuel Reyes, hans bror och hans mor (som också arbetade som städhjälp åt Marianne, det var så de träffades) är chilenska flyktingar med alla de svårigheter det innebär såväl språkligt som socialt. Det var alltså en fantastisk tillgång för både familjen Reyes och för Marianne Fredriksson att de kunde få en inkomst och hon kunde fortsätta sitt författarskap. Det var ett i alla avseenden praktiskt och hedervärt arrangemang.

Och så denna stinkande betjäntversion i två av Sveriges största tidningar! Men Sams chilenska bakgrund innebär också att han inte kan skriva de här orden till sitt försvar. Och Marianne, som skulle ha blivit rasande om hon sett sitt eftermäle, är för evigt tyst. Men jag är säker på att hon skulle ha blivit glad av att jag ställde mina ord till förfogande, vänner emellan. Hon var värd mycket mer än så, en generös kvinna och en stor författare.

Jan Guillou

Följ ämnen i artikeln