Låt de sjuka få samma hjälp som våra gamla
Ena dagen är den sjuke dömd till vård och tvingas ta sin medicin.
Nästa dag är han fri som fågeln och får göra precis vad som helst. Exempelvis hoppa över pillren.
Den 27-åring som i går häktades för mordet på 8-årige Tobias i Norrahammar var under drygt två år dömd till rättspsykiatrisk vård sedan han tuttat på alla rummen i sin mammas lägenhet.
I slutet av november förra året ansåg länsrätten, på inrådan av läkarna, att vården skulle upphöra.
Från den dagen var den kroniskt sjuke, paranoide 27-åringen lika fri som du och jag. Han inte bara kunde utan skulle bestämma allting själv.
Levander håller med
På papperet kan det här låta tilltalande. En person som inte längre bedöms vara i behov av tvångsvård ska inte ha det. Han, eller hon, ska tillbaka till det vanliga livet.
Men i praktiken fungerar de abrupta kasten mellan tvång och frihet inte lika bra. Regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton är övertygad om att det krävs en mellanstation, öppenvård med särskilda villkor, exempelvis tvångsmedicinering. Psykiatrins grand old man, professor emeritus Sten Levander, har samma uppfattning.
Gamla får hjälp
Utan mediciner blir 27-åringen paranoid. Tidigare lade han läkemedlen vid datorn och i badrummet för att vara säker på att inte glömma dem.
Till gamla, glömska eller lätt förvirrade människor kommer hemtjänsten. De lägger medicinen i dosetten och ser till att den gamle tar sin medicin. Det är en frivilligvård som i de flesta fall fungerar alldeles utmärkt.
Kroniskt psyksjuka, som den nu mordmisstänkte 27-åringen, förutsätts däremot att klara att ta sin medicin på egen hand. Även om de nyss var föremål för en av samhällets värsta repressalier, vård beslutad av domstol.
Skillnaden är inte rimlig. Varken för den sjuke. Eller, i det här fallet, för hans offer.