Dumma, hatiska mejlskrivande män är inget nytt fenomen, Linda

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-05-13

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kolumnistkollegan Linda Skugge i Expressen meddelar att hon lagt ned sitt bloggande. Det förefaller mej visserligen som en klok åtgärd i största allmänhet. Jag har svårt att förstå vitsen med att ägna flera timmar om dagen åt att skriva gratis om sig själv.

Men Linda Skugges förklaring var en annan: ”Under mina två år ute i bloggosfären har jag chockats dagligen - - - hur kan ni ha så mycket uppdämt hat i er?”

Näthatet är numera ett välkänt fenomen, också internationellt. Den som så mycket som sticker ut näbben på nätet hamnar obönhörligen i en kloakflod av hot och hat. För några år sedan hade vi ett öppet forum på Aftonbladet där alla inlägg publicerades. Det saboterades snabbt av näthatarna, eftersom en stor del av dem är rasister och ägnar sig åt brottet hets mot folkgrupp. Numera får kolumnisterna i Aftonbladet mejlen som icke offentlig privatpost (jag läser allt).

Ungefär 15–20 procent av mejlen ligger i kategorin näthatare. Dessa skribenter är vanligtvis unga män som politiskt står nära nazisterna, sverigedemokraterna eller moderaterna. De är entusiastiska anhängare av USA:s krigföring och deras blodtörst riktas lika mycket mot muslimer som mot den misshaglige kolumnisten.

Det är alltså inte, som en ledarskribent förmodade i gårdagens Expressen, en fråga om kvinnohat, även om dessa kloakmejlare verkar bestå av män till nittio procent. Den typiske näthataren är en ung högerextremistisk man på en utbildningsnivå något under genomsnittet, av deras språkbehandling att döma.

När jag stötte på det här fenomenet i början fick jag ett intryck av att datorn gjorde folk dummare, eftersom de hatmejl man får aldrig skulle formuleras på samma sätt i brev, än mindre ansikte mot ansikte.

Det är något i själva tekniken som framkallar detta galenskapsliknande hat, som är isolerat till internet. I USA där man känt till problemet längre än i Sverige bekräftar forskningen att det förhåller sig just så. Psykologen och internetforskaren John Suler kallar fenomenet ”online disinhibition effect” (nätgalenskap, fritt översatt).

Anonymiteten är en viktig del av förklaringen till nätgalenskapen. Det är förstås lättare att sparka någon i baken virtuellt och anonymt än att göra det på krogen, där man omedelbart riskerar att få ta ansvar för gärningen. Anonymiteten gör att en del hämningar släpper, ungefär som med alkohol, näthatarna förvandlas till en sorts nyktra fyllskallar.

Nätet tycks också inge en stark, delvis falsk, känsla av jämlikhet. På nätet är en ann så god som en ann. De tusentals unga män som rejält satt mej på plats i sina hatmejl skulle förmodligen inte reflektera över att göra samma sak i verkligheten, ens på krogen.

För nätet är ju inte verkligheten. Vi tycks uppleva det som en lek, ett Second Life där förtal inte är förtal, olaga hot inte är olaga hot och hets mot folkgrupp inte är hets mot folkgrupp. I internets overklighet upphör lagarna att existera, både de skrivna och de oskrivna som reglerar mänsklig samvaro.

Är nu dessa näthatande ett stort problem? Ja, möjligen i ett avseende, det omöjliggör stora offentliga debatter och därmed inskränks det demokratiska samtalet just på det område där det skulle ha kunnat utvidgas. Högerextremisterna bombar omedelbart sönder varje offentligt forum.

Men går det att tysta misshagliga skribenter med näthat? Det var ju faktiskt vad Linda Skugge sa när hon meddelade att hon gav upp, efter att ha chockats i två år. Personligen tycker jag att kollega Linda borde ha varit något mindre chockad just efter två år i ekluten. Jag kan hålla med om att man häpnar i början och rentav kan få för sig att det går omkring tiotusentals bindgalna dårar där ute. Men så är det ju inte, då skulle man ha stött på dem i verkligheten. Och nätet är inte verklighet. Somliga blir galna när de slår på sin dator och flyttar in i cybervärldens fantasi. Det är alltså inte så mycket att bry sig om och framförallt inget att bli rädd för. Och heller ingenting att beklaga sig för, det piggar bara upp näthatarna. Och då förlänger vi antagligen oskicket. För i bästa fall går det över när den nya tekniken inte är lika ny och fantastisk längre. Ungefär som man kan hoppas att mobiltelefonbabblandet på krogen, i tunnelbanan eller på bio försvinner med åren.

PS. Angående många arga mejl i en ren sakfråga. Det är inte jag som har hittat på att man numera måste betala 19 kronor i månaden för att läsa mig på nätet. Och jag tjänar inga pengar på det experimentet.

Jan Guillou

Följ ämnen i artikeln