Ålandsgubbarna – stora som hus

Vi kom med båt från Åbo skärgård till Mariehamn och lade oss ­ i gästhamnen på stans östra sida, gick iland, handlade Kosken­korva, Forsfarar-ost och torkat rågbröd.

Det var gott om turister och sommarfirare som drack öl och åt glass och handlade i alla butiker.

Bakom hotell Arkipelag kom en påfågel spatserande, fullkomligt obekymrad om bilar och människor.

– Hörni, var försiktiga med fågeln!

En äldre kvinna upprepade det tre gånger. Hon lät som om hon trodde vi skulle äta upp den, när vi i själva verket bara ville ta några fotografier med mobilerna.

Fågeln knallade in genom ett hål i ett plank och försvann ur sikte.

Kvinnan förklarade att påfågeln ­hade smitit från Lilla Holmen, där de har ­påfåglar och andra fåglar och kaniner i burar för barnen.

– Det är väldigt fint där, sa kvinnan. Den går tillbaka sedan, det gör de ­alltid. Har ni förresten varit på Röda Korsets loppmarknad i dag?

– Nej, vi kom för en stund sedan, sa vi.

– Den var i eftermiddags, sa hon. Ni borde gå nästa gång.

I frisören Saxmans skyltfönster fanns en annan påfågel, en reklambild av en 70-talskille som gjorde håret fint med en stor orange kam och en orange fön av tyskt fabrikat. Han hade vit skjorta­ med mönster av ångmaskiner.

Det är fint i Mariehamn på somrarna. På vintrarna kan det vara ganska kallt och blåsigt. Jag har varit där många gånger, som turist och på boxnings­galor.

När min son var liten pratade han ­ofta om Ålandsgubbarna. Jag vet inte hur han kom på det. Ålandsgubbarna var jättelika, enormt starka och mycket snälla. De var kompetenta också, riktiga tusenkonstnärer som kunde göra i princip vad som helst, men alltid bra grejer, och de var alltid extra goda mot barn.

Det blev många kvällssagor, men det var oftast han som hittade på detal­jerna.

Så höll vi på ett tag.

Ålandsgubbarna. Stora killar. Stora som hus.

En dag tog jag med sonen på färjan till Mariehamn. Vi skulle fara och titta på Ålandsgubbarna. Han satt i baksätet och kollade noga när vi körde av båten, men sa just ingenting.

Vi bodde på ett litet hotell som hade en bassäng i källaren. Vi badade bastu och kylde oss i bassängen. Så åkte vi runt lite grann i stan och på landet utanför. Vi köpte någon leksak. Vi åt sådant han tyckte om.

Han var för liten för längre promenader, blev trött av alla intryck och sov en lång middagsvila i bilen medan jag läste de lokala tidningarna.

Vi kom hem efter något dygn igen. Han talade aldrig mer om Ålandsgubbarna.

Färgglatt fjäderfä

Påfågeln (pavo cristatus) är ursprungligen en höna från djunglerna i västra ­Indiens bergstrakter. Det är lätt att förstå att den blivit ­populär och spridits som husdjur över hela världen. Äggen lär smaka utsökt.

Udda fåglar från förr

Påfåglar av människo­släkte kallas nu för tiden metrosexuella. Hårfönar ­används nu för tiden av McDonalds för att smälta ­osten på hamburgarna när de ska fotograferas. Skjortor med ångmaskiner finns nu för tiden inte att få tag på.

Följ ämnen i artikeln