I dag borde Israels vänner göra avbön
E
n minnesbild dyker upp, medan jag andlös och gråtfärdig ser israelerna i Ramallah bära sig åt som historiens fördömda vandaler och avarer, hunner och barbarer - härja och skrämmas och slå sönder.
Jag tänker också på galningen i Nanterre, han som sent en kväll i veckan reste sig från en åhörarbänk och sköt ner den franska stadens kommunfullmäktige. Han begick efteråt självmord och lämnade efter sig ett brev:
"Jag önskar att nå samma status som bin Ladin, Hitler, Stalin, Pol Pot, Milosevic..."
Hade den olycklige och förvirrade Richard Durn levt ett par dagar till hade han på sin önskelista också skrivit upp Ariel Sharon.
Minnesbilden är från juni i fjol sommar. Jag flög med statsminister Persson i hans privatplan till Jerusalem. Sverige hade ordförandeskapet i EU och det ålåg Persson att med sin närvaro markera omvärldens bekymmer över Israel-Palestinasituationen. Spela rollen som brandsläckare.
Under flygresan ner talade Persson länge och med många exempel om sin beundran för judarna, deras kultur, deras musik. Han hade det med sig, sa han, från Vingåker och statskyrkan. Han uttryckte det sympatiskt och det är lätt att på många punkter hålla med honom.
När vi sedan klockan ett på natten checkade in på Hotel King David "råkade" på plats finnas tv-profilen Siewert Öholm. Han hade, underströk han, åkt ner för egna pengar "för att se med egna ögon" och "höra vad mannen på gatan tänker". För egna pengar hade han checkat in på ett hotell som debiterade mer än 3 000 per natt för ett enkelrum.
Det rörde sig om häftiga summor men jag inte ens insinuerade att det kanske var israeliska ambassaden i Stockholm eller Mossad som skickat ner Öholm för att hålla ögonen på ostyriga svenska reportrar. (De gör så ibland. Under Gulfkriget städslade de en aktad konstkritiker att vara deras öra i den svenska reporterkretsen i Jerusalem.)
Det tog Öholm mindre än fem minuter att mitt natten råka i öppet gräl med TT:s extremt Mellanösternkunnige utsände samt att förklara att det mesta som Ekots milde, intellektuelle Lars-Gunnar Erlandsson (som inte var närvarande) rapporterade var enögt arabvinklat. Om mig, sedan jag sagt att det är journalistiskt respektabelt att rapportera ur the underdogs perspektiv, hade Öholm att säga: "Du borde inte få skriva i tidningen."
Minnesbilden gnager i mig och den får mig att undra: Hur mår de varma Israelvännerna och Israelapologeterna i dag?
De kan väl inte bara dra sitt mantra om "realpolitik" och "kampen mot terrorismen", om Israel som "Mellanösterns enda demokrati" och att den tjurige Arafat får skylla sig själv eftersom han försatt chansen till ett eget land, när han nobbade Bill Clintons initiativ i januari 2001 i Camp David.
Mer har hänt än så. Det vi ser är ju en blandning av militär överlägsenhet och rasism, teokrati och fascism.
Jag umgås med många aktiva Israelvänner och jag hyser beundran för Per Ahlmarks civilkurage, Mats Johansson på Svenskan är en av mina bästa vänner, Lars Adaktusson visar ständigt högsta integritet.
Med just dem har jag genom åren ofta diskuterat att vi människor har rätt att ha fel i vissa skeden av våra liv, att det inte är oförlåtligt att fälla yttranden, som man senare får äta upp.
Det skulle bli olidligt att i evighet älta hur Lars Gustafsson svassade för kulturrevolutionen och Per Olov Enquist hyllade Pol Pot. Det fanns partier som ville ha totalitärt styre och föreningar som dyrkade Östtyskland.
Min linje har varit: Gå vidare. Men glöm inte. Var inte hejarklack åt era gamla älsklingsländer, när blåögdheten försvunnit eller de visat huggtänderna.
Stå upp, som till exempel Koestler, Muggeridge och Orwell gjorde, och ta avstånd från stalinism och kommunism.
I dag skulle det därför på liknande vis kännas gott att från Israelapologeterna höra en klädsam avbön.