Något har hänt sedan mina dagar
Malin Wollin om skolans förändring
”Vad är hemmasittande?” frågar min vän.
”Ja, alltså barn som stannar hemma från skolan”
”Varför gör de det?”
”Tja, för att de mår dåligt antar jag”
”Vadå mår dåligt?”
”Det finns väl olika typer av må dåligt”
”Men vi har ju skolplikt i Sverige?”
”Jojo, men så lätt är det ju int..”
”Jo, vi har skolplikt i Sverige”
”Det är det inte så lätt för föräldrarna att..”
”Vadå föräldrarna? Kommer inte ditt barn till skolan så ska soc komma och omhänderta ditt barn”
”Okej”
Det pratas mycket om ansvar. Vem bär ansvaret? Är det skolan som organism, är det läraren, är det föräldrarna, är det samhället i stort, är det sociala medier, är det barnens eget ansvar? VEMS är ansvaret? Vi kippar efter luft på lungornas toppar. Vi vrider och vänder. Ingen vill lägga skuld på föräldrar, ingen vill lägga skuld på lärarna, de har väl nog med annat.
När jag var ung en gång för länge sedan så gick jag inte till skolan. Jag gick upp tidigt (eftersom jag bodde på en bondgård vid slutet av Grusvägen 32) jag tvättade mitt hår noga, rollade mig i armhålorna och tog mig hela vägen till stan. Och sen. Jag vet inte. Jag skulle tro att jag missade 20 procent av lektionstiden under mina högstadieår.
Varför då?
För att jag kunde, antar jag.
Jag gick hem till min farmors lägenhet och ljög om studiedagar och inställda lektioner. (Rökte gjorde jag också, med skolans goda minne i form av en ruta intill fritidsgårdens kortsida)
Ett öppet hav av tid har passerat och idag har jag själv ett barn på högstadiet.
Jag sitter på X2000 till Stockholm när jag får ett SMS från Kalmar kommun.
”Ditt barn med personnummer XXXXXX-XXXX har idag kommit försent till en lektion”
Min rougeblaskiga färg glider av ansiktet och landar i magen där det bildas en boll av oro. Innan taxin hämtade mig utanför huset 7:50 hade hon redan försvunnit med håret fladdrande under hjälmkanten. Skolan börjar klockan 8:10 och cykelturen tar fem minuter.
Var är mitt barn? Kan vi vända detta tåg tack.
Jag ringer hennes klassföreståndare (jag sänder ett stort tack till mitt anala jag som har sparat det).
”Var är hon? Är hon inte på plats? Dök hon inte upp i morse?”
”Jag springer till hennes lektion och kollar”
Jo, hon hade dykt upp. Sedan hade det tagit två minuter för lång tid att ta sig från slöjden till hemkunskapen. Och då registrerar läraren detta och ett SMS går ut till en förälder som sitter på ett tåg mellan Nässjö och Eksjö.
Något har hänt sedan mina dagar vind för våg.
Vi vet var våra barn är.
Nu ska vi bara komma på vad vi ska göra med vår insyn.
Håll andan för del två.
Veckans På grund av DÄRFÖR: Lotta Lundberg bråkar med Jenny Strömstedt och jag begriper inte vad det handlar om för att det är så fancy skrivet. Lotta framhärdar att vi måste kunna svara på frågan om varför vi skaffar barn. För att vi knullar på fyllan. Så, kan det inte bara bli tyst nu?
Veckans Varför: I en stor våg som är en vägg fylld av kungligt gullegull upp i purrande brygga är Johan Cronemans krönika i DN den 8/6 som en välsignad luftficka när man sitter fast i en tredjeklass-hytt på väg mot den mörka botten av dy och geggamojs som är ett prinsbröllop.
P.S. Jo, jag vill se vad Sofia har på sig, jag är inte ett monster.