Ett skjutet lejon är viktigare än döda människor
Dödandet av ett känt lejon i Zimbabwe har uppmärksammats i hela världen. Hundratusentals skriver på protestlistor mot tjuvjägaren, kändisar rasar i TV och Cecil the Lion trendar på samtliga socialamedieplattformar.
Visserligen är omständigheterna speciella: Cecils kändisstatus, hans roll som forskningsobjekt och djurlig småbarnspappa å ena sida, å andra sidan Walter Palmer, en sorts serietidningsskurk, en vit, rik gubbe som medelålderskrisigt påstås ha mutat sig till att leka kolonialherre med pilbåge.
Kanske ligger en del i förklaringen i att just lejonet är ett sådant mytologiskt djur med djup klangbotten i vår kultur. Det är klart att en Disneygeneration, traumatiserad av mordet på deras favoritfadersfigur i Lejonkungen, skriker högt när verklighetens Mufasa dödas.
Eller är det Narnias Aslan man ser offras? Med tanke på den djupt kristna allegorin C. S. Lewis skapade där får plötsligt Cecils död religösa förtecken. Det var inget djur Palmer dödade. Det var Gud!
Eller så är det söta djurs eviga konkurrensfördel – de är befriade från den mänskliga arvssynden. Deras ögonfransade ögon dömer dig aldrig, och är då så mycket enklare att sympatisera med än en komplex human varelse.
Det vi sitter och väntar på nu är den mest förutsägbara kritiken kring uppmärksamheten på Cecil är att den tar bort strålkastarljuset från människor som dör och verkliga katastrofer.
Jag tycker så klart att mänskliga umbäranden trumfar djurs och när den amerikanske programledaren Jimmy Kimmel börjar gråta för att han tycker att det är så hemskt så vänder sig något i magen. Det här är en av världens mest rutinerade komiker, van att hantera de mest knepiga livehändelser utan att tappa fattningen och det är just när ett djur dödats som det brister för honom?! Men det är något med dessa slentrianattacker som missar målet. För det första är det inget som säger att den energi som läggs på tjuvskjutna lejon skulle lagts på att lösa världens orättvisor.
För det andra får den som i huvudsak försöker få mig att skämmas för mitt beteende mig att undra varför man jobbar med ett sådant känslomässigt argument. Är den som attackerar mig övertygad om den egna sakens moraliska överlägsenhet, eller är det mer sårad fåfänga över att den egna hashtaggen knuffats ner bland trendande ämnen? Att en organisations noggrant smidda lanseringsplaner på att samla in pengar och pressklipp förstörts av ett sketet kattdjur?
Jag tror att det är som Shankar Vedantam skriver i sin bok “The Hidden Brain” : vår hjärna är anpassad för att sympatisera med en enskild individ, må det vara en människa eller ett djur. Det kan vi ta in och känna med. Vi människor lyckas ändå att bry oss om abstrakta saker som ansiktslösa grupper av människor vi aldrig träffat. Det är storslaget, men evolutionen har inte hängt med. Vi blir inte mindre empatiska för att vi är medvetna om att det inte alltid faller naturligt för oss. Så bli inte för upprörd över att vi upprörs över ett tjuvskjutet lejon.