”Falköpingsflickan – förlorad för alltid”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahl om den första kärleken

En vän hemifrån ringer och säger:

-Hon har gift sig.

Jag öppnar munnen, men sitter stum.

Redaktionen är varm och sommarlugn. Jag sitter ensam i mitt hörn.

Det är så jävla typiskt henne, tänker jag. Nej, det är så jävla typiskt min bild av henne.

En gång var hon den enda flickan i Falköping som inte hade lösningen skriven i kanten.

Nu är hon förlorad, nu är det för alltid.

Jag spelar offer igen. Inte nödvändigtvis av egen vilja. Men med stor vana.

Jag är sexton igen.

I vintras var det närmare än någonsin.

Vi stod på min balkong vid Globen och jag sa att jag kände mig som sexton igen och hon sa att det var tid nu.

Hon var min första kärlek. Jag var inte hennes. Nu hade fem år gått. Äntligen var vi jämbördiga. Trodde jag.

Jag undvek att skriva om det. Ja, jag var rädd att förstöra. Vi var bara vårt.

Men det blev inget i vintras heller. Jag utesluter inte att min idealiserade bild aldrig gick att leva upp till. Den kvävde henne.

Du har förändrats, sa hon.

Det hade uppenbarligen inte hon: Hon försvann lika tyst och fegt som hon alltid har försvunnit.

Till slut fick jag veta av hennes farsa att hon träffat en annan.

Det är skrämmande hur stor del av mitt liv jag har ägnat åt att hon ska tycka om mig.

Hon är kornen av sanning bakom tjejen i min kommande roman. Antagligen var det bara ännu ett sätt att slippa bli äldre än sexton.

Efter jobbet är vi några som drar till Kvarnen. Berusningen är stum och målmedveten. Vid tre drar vi vidare till Patricia. Fjolljollen är straightare än någonsin.

Jag går ut på däck och röker.

Det har hunnit bli ljust.

Vid baren står en mörkhårig tjej. Jag har aldrig sett henne förr. Hon är inte särskilt snygg, men hon tittar i alla fall på mig.

När jag några minuter

senare går förbi henne greppar hon min arm.

- Det är du som skriver, säger hon.

Jag har svårt att förneka det.

- Kan du inte skriva i nästa krönika att jag nobbade dig?

Nej, säger jag. Men tackar för de fina orden. Sen går jag hem. Hon är med mig i varje steg.

Och om hon nu skulle ursäkta sig igen. Då vet jag vad hon skulle säga. Jag ser henne framför mig.

Det där jävla leendet och ögonen och: Du vet hur jag är, Ronnie.

Jo, jag vet.

Tidigare Ronnie Sandahl-krönikor:

Ronnie Sandahl