När bråket sker på min gata känner jag ansvar
”Nu ligger du jävligt illa till”, skriker någon på gatan utanför mitt öppna fönster på nedre botten. ”Hell-VETT-eee”, vrålar någon annan och jag blir till is. Duckar ner vid soffan, under ormbunken så våldsverkarna inte ska se mig.
Brutalitet och hot överallt och nu på min egen lilla gata och jag kommer inte undan för det förbannade fönstret når jag inte att stänga ifrån golvet.
Bara ett par dagar tidigare lyssnade jag på intervjuer med forskare kring våld som jag hittat hos Forum för levande historia. Om civilkurage hos åskådare till misshandel, övergrepp och mobbning berättas att ju fler som ser på, desto mindre troligt är det att jag eller någon annan gör något. ”Sannolikheten blir ännu lägre om offret är född utomlands eller är en ung kille.”
Men om offret är en hund agerar nästan alla.
Vilka är vi som står – eller ligger – bredvid och låter sånt här hända? Och vad krävs för att vi ska börja ingripa?
Mark Levine, forskare i socialpsykologi vid Lancaster University, är expert på just åskådarbeteende vid våld, och han förklarar hur sociala identiteter kan användas för att få folk att ingripa. Nyckeln är att få folk att känna ansvar för beteendet hos förövaren och ett sätt är genom våra sociala grupperingar.
Om män känner ett ansvar för andra mäns våld i nära relationer kommer de att ingripa. Om jag ser övertramp från någon jag kan identifiera mig med, som mina grannar eller andra som hejar på Leksand, så känner jag ett ansvar för beteendet som gör att jag rycker in.
Men så länge jag tänker att beteendet inte har något alls med mig att göra så låter jag bli. Och nu står någon dåre och hotar folk mitt på öppen gata. Min gata, mitt ansvar.
Jag rafsar fram telefonen – bevismaterial! – och reser mig darrigt upp. Fönstret är vidöppet och utanför halkar tre parkeringsvakter runt.
I deras händer snöbollar. Den första snön för året har kommit under natten och man måste jobba men man måste också få ha snöbollskrig. Parkeringsvakterna gormar, ryter och skrattar så de ramlar.
En påminnelse om att världen trots eländet även har allt det andra.
Ska vi orka ta vårt ansvar för varandra behöver vi nog lite sånt också.