Barn som säljer sex – en vit fläck på kartan
Det kallas för ”Sexuell exploatering av barn”.
Det kallas också för ”Barn som skadar sig själva med sex”.
Så vad vet vi då om alla barn och unga som möter sina gärningsmän på nätet?
Svar: vi vet inte ett smack.
I tisdags diskuterades den okända frågan på Stora scenen i Kungsträdgården i Stockholm. Manifestationen ”Våra unga är inte till salu” arrangerades av journalisten och författaren Caroline Engvall som skrivit två böcker om barn som ”skadar sig själva med sex”: ”14 år till salu” och ”Skamfläck”.
Och ja, det pågår en dold sexhandel med barn på nätet, en handel där förövarna betalar för ”sexuella tjänster” med öl, hasch eller en flaska vin. Man kan ladda ett kontantkort, ge en present eller bjuda på krogen. Om pojken eller flickan är på rymmen – så kan man också erbjuda någonstans att sova.
Mot mer sex i utbyte.
Det är ingen rättighet att ha sex med ett barn. Enligt lagen är det ett brott att köpa sex av en 15-årig pojke eller flicka. Det är ”våldtäkt mot barn”.
Men så uppfattar inte barnen det. De har ju själva tagit initiativ till att sälja sin kropp och då kan de inte se, att den vuxne har ett ansvar. De kan inte se, att den vuxne har gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp.
I den här insnärjda, komplexa och tabubelagda sexhandeln så är det barnet som är den ansvarige. Det är barnen som tar på sig ansvaret för övergreppen och i deras värld så går den vuxne alltid fri.
Och om de unga skulle söka hjälp hos t ex socialtjänsten, så kan de mycket väl mötas av ett: ”Du får skylla dig själv. Sa du inte, att du gick dit frivilligt?”
Det finns kunskap, men i det stora hela så har socialtjänst, BUP, ungdomsmottagningar och polis inte en susning. Sexuell exploatering av barn och ungdom är som en vit fläck på kartan, en icke-fråga. I allt för många fall, så har man inte förstått att den ”hopplöse” pojken och den ”utagerande” flickan är ett brottsoffer och att det finns en eller flera gärningsmän där ute.
Problemet är okänt.
Barn och unga faller duns mellan stolarna.
Varför berättar inte barnen?
De skäms. De känner sig skyldiga, smutsiga och ansvariga.
Och förövarna och alla vi andra vuxna i ljuv förening, låter också barnen få göra det.