De vet att han inte kommer tillbaka – men vardagen gör det
I en ort utan hav är skogens slut också en strandkant.
I Olofström ligger den längs riksväg 15. Det brukade finnas en outlet här. Folk från västra Blekinge vallfärdade hit för att fynda jeans.
Nu möts jag av ett slitet bilmuseum, bredvid en bilfirma och en bensinmack. En 13-årig pojke dödades här, på en gräsplätt längs vägen.
I torsdags ringde pojkens jämnåriga kompis 112 och larmade. När blåljus nådde platsen påträffades pojkarna. Den enes liv gick inte att rädda. Den andre greps, misstänkt för mord eller dråp.
Barn under 15 år dödar sällan. Under det senaste kvartsseklet har det hänt färre än tio gånger i Sverige. Och människor dödar sällan alls i Olofström. Jag vet, jag växte upp tre mil därifrån.
Förr i tiden var orten en av landets mest invandrartäta: Arbetskraftsinvandrare från Finland och södra Europa flyttade hit. Allt kretsade kring Volvo som än i dag sysselsätter 2 500 av kommunens 13 000 invånare.
Fördomar fanns, det ska sägas. Vi varnades för att åka dit. Olofströmsbor drack renat och slogs med kniv, sa man.
Det sågs som den mest obetydliga platsen i landskapet. Och Blekinge sågs som det mest obetydliga landskapet i Sverige: En landsände som få utomstående kan pricka på kartan.
Hur klarar sig en sådan plats, som bara uppmärksammas när ett barn dödas?
Jag anländer till en ort i moll. På kvällen, strax efter tragedin, ser jag inga människor ute. Bara Volvobilar som har parkerats utanför villorna.
På morgonen hissas flaggorna på halv stång. Inte bara vid skolan, där pojkarna studerade. Överallt.
Sorgen är lika brutal, var den än inträffar. Men i Olofström är den kompakt, ligger som en dimma över tätorten.
En hel by sörjer sin son.
Kommunen håller presskonferens. Riksmedierna är här, så som vi brukar när någon har bragts om livet. Men vi får ingen ytterligare information. Bara sorg och kondoleanser.
Även invånarna tiger. De vet att deras son inte kommer tillbaka, men att vardagen gör det. Trots att ingen utomstående då kommer att bry sig.
Byn sluter sig så som skogen. Så som alla platser på landsbygden.
Säger att vi tar hand om det här. Så som vi alltid har gjort och alltid kommer att få göra.