Reformer ser ofta bra ut - på papperet
”Jag har också själv haft en släng av utbrändhet. Jag sov i tre dygn och sedan började jag arbeta”. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson uttalar sig om de nya sjukskrivningsreglerna i en intervju i Dagens Nyheter.
Tre dygns sömn? Vilken stålkvinna! Det är vad som krävs efter en lyckad kräftskiva. Eller ett redigt ålagille. ”En släng av utbrändhet” är ett uttalande i klass med Marie Antoinettes ”Varför äter de inte bakelser?” eller Hasse & Tages ”Spik i foten”. Undrar hur många dagar Husmark Pehrsson skulle vara hemma om hon fick en släng av cancer. Eller av lepra. Så länge näsan inte föll av kunde hon säkert jobba kvar. Sedan kanske det skulle bli dags att ordna nya arbetsuppgifter.
Egentligen opponerar jag mig mot den nedlåtande tonen, inte mot de nya sjukskrivningsreglerna i sig. Förslaget är bra, för vem blir frisk av att släpa runt hemma? Dags att avliva resterna av folkhemmets falska omhuldande och idén om att statliga myndigheter ska ta hand om dig. Staten ska hjälpa samhällets svaga - inte varenda tjomme.
Reformer ser ofta bra ut på papperet. Det är paradigmskiften, framtidstro och storvulna visioner. Allt ska bli bättre. Ändå skiter det sig halvvägs.
Minns psykiatrireformen som genomfördes 1995. Tanken var god. Målen, som de formuleras på Socialstyrelsens hemsida, var att ”förbättra livssituationen för personer med psykiska funktionshinder och öka deras delaktighet i samhället. För att uppnå detta krävs en rad insatser, bland annat anpassade bostäder, stöd i boende samt rehabilitering och anpassad sysselsättning.”
Och vad blev det? Kliniker och psykavdelningar stängdes. De som kunde, skulle nu klara sig utanför psykiatrin, men med stöd från samhället. Stödet blev det si och så med. Eget boende gick kanske att skaka fram. Men en del kommuner hade
inte ekonomi till mer än det, eller så visste kommun och landsting inte riktigt vem som skulle ansvara för vad. Många psykiskt sjuka klarade inte av att ta hand om sig själva, än mindre ett hem. En ny generation hemlösa var väl inte vad man hade menat med ”delaktighet i samhället”?
Och nu är det dags för en sjukskrivningsreform. I stället för att slentriansjukskriva och sopa problemen under mattan ska man erbjuda en fungerande lösning så att den sjuke har möjlighet att bli frisk, eller åtminstone frisk nog att fungera i arbetslivet. Fint i teorin, men i praktiken?
Visst, en del kommer kanske att ta ett större egenansvar och byta jobb i tid, i stället för att fysiskt eller psykiskt gå i däck och sedan springa till doktorn. Men de som ändå blir riktigt sjuka? Utarbetade, slitna och apatiska. De som har bitit ihop år efter år för att till slut bryta ihop. Vad ska ske med dem?
Ingen vet riktigt. Jan Karlsson, som ingår i Socialstyrelsens projektgrupp, säger att ”riktlinjerna är otydliga”. Alltså kommer sjuka människor att få agera försökskaniner i den otydliga skarven mellan det gamla sjukskrivningssystemet och det nya. Först därefter blir det utvärdering.
Än värre. Det kommer som en nyhet för socialförsäkringsministern att flera sjukdiagnoser, till exempel utmattningssyndrom, enligt de nya riktlinjerna inte längre ska ge sjukskrivning. När den förvånade ministern konfronteras med uppgiften i DN-intervjun drar hon till med ett svar som torde bli klassiskt: ”Okej, då säger vi det.”
Tja, vad säger man om det? Attitydproblem? Vilsenhet?
Eller ska vi säga god borgerlig vilja?