En historiskt jämn valrörelse väntar
I två opinionsmätningar efter varandra har gapet mellan det röda och det blå blocket krympt kraftigt.
Årets riksdagsval blir det mest spännande på flera decennier.
Skälen är minst fem.
I först Demoskop och sedan Novus har skillnaderna mellan alliansen och de rödgröna minskat rejält. Det kan vara tillfälligheter, men behöver inte vara det.
Årets val blir oerhört jämt. Men det är nästan alla svenska val. Den största spänningen brukar bestå i förändringar inom blocken. I valet 2002, som uppfattades som oerhört dramatiskt, flyttade exempelvis bara ett enda mandat över blockgränsen. Moderaterna rasade medan Folkpartiet gjorde ett historiskt bra resultat.
Årets val är dock inte riktigt som andra . Det är ännu mer spännande. Skälen är följande:
1. Rött mot blått. Under nio av de senaste tretton riksdagsvalen har det block som lett i april också tagit hem segern.
Men när ett av de mest cementerade tvåpartisystemen i Europa tycks gå mot åtminstone ett tillfälligt uppehåll, Storbritanniens, går Sverige i motsatt riktning. Här formerar sig de sju riksdagspartierna för första gången i två uttalade block, rödgrönt mot blått. Inga gamla sanningar stämmer längre.
2. Man mot kvinna. För första gången i svensk historia står valet mellan en kvinnlig statsministerkandidat och en manlig. Mona Sahlin (S), ledare för de tre rödgröna partierna, och Fredrik Reinfeldt (M), ledare för de fyra borgerliga partierna.
Könet är i det här fallet inte oviktigt. Kvinnors förtroende för Reinfeldt är visserligen högre än förSahlin.
Men skärskådar man de båda alternativen är, grovt uttryckt, det ena manligt, lite äldre och blått. Medan det andra är kvinnligt, lite yngre och rödgrönt.
3. X-faktorn. I ett av tre val spelar en i förväg okänd händelse en avgörande roll. Så kan det bli även denna gång. Men i så fall gäller det för de rödgröna, och särskilt finansministerkandidaten Thomas Östros, att förvalta tillfället väl – om det yppar sig.
4. Borta bra men hemma bäst. Orostider, som den vi nu åter går igenom, brukar gynna den sittande regeringen. Om den inte gör bort sig. Men hittills har alliansen ingen anledning att blåsa rökridåer över sin hantering av ekonomin.
5. Förstagångsväljarna. Fler än någonsin, men lika oberäkneliga som alltid.
Fyra månader kvar och spänningen är olidlig.