Kämpa – men inte för att få vara sjukskriven
När jag häromdan var ute och tränade på min racercykel upplevde jag något jag sent ska glömma.
Jag såg honom på avstånd. Han kom cyklande emot mig från andra hållet. Även han åkte racer, iklädd hjälm och cykeldräkt. Han såg ut som vilken motionscyklist som helst. Han cyklade fort, trots att det blåste motvind. Men när han kom närmare upptäckte jag att det var något fel på honom.
Det var något med hans ben. Han trampade bara med det vänstra benet. Högerbenet var borta. Där detta skulle ha suttit fanns bara en svart smal stång, som avslutades med en liten klump. Stången pekade rakt ut från kroppen. Den var antagligen till för att stödja sig på när mannen klev på och av cykeln, kanske också för att förbättra balansen.
Först kände jag ett starkt obehag, eftersom jag alltid varit livrädd för att förlora ett ben. Sen växte en känsla av djup beundran fram. Den här mannen, som hade förlorat sitt ben, lät sig inte hindras av sitt handikapp. Han ville fortsätta att träna på sin racercykel – trots att han genom att bara trampa med en fot också bröt mot naturlagarna.
Bosse, min man, hade några dagar senare en liknande upplevelse. När han parkerade bilen i Västerhaninge C hade en annan bilist just parkerat på platsen framför.
Dörren på passagerarsidan öppnades. På ett ovanligt krångligt sätt försökte en man ta sig ur bilen genom att snabbt vrida kroppen 180 grader åt vänster, så att ryggen kom ut först. Med en kvick och akrobatliknande rörelse tog sig mannen ner på marken och stödde sig sen på sitt vänstra ben. Då upptäckte Bosse varför mannen betedde sig så underligt.
Han hade inget högerben. Men något var också fel på hans vänsterfot. Den var böjd i 90 graders vinkel. Mannen stödde sig alltså inte på skon utan på fotleden. Med hjälp av en enda krycka haltade han sen med imponerande hastighet bort mot en livsmedelsbutik.
Bosse stod handfallen. Aldrig hade han sett hur en gravt handikappad människa kunde ta sig fram så lätt.
Kommer ni ihåg Christoffer Lindhe? Pojken som för fyra år sen vid sexton års ålder förlorade båda benen och en arm när ett godståg körde över honom och krossade stora delar av hans kropp. I dag är Christoffer en framgångsrik handikappsimmare, Han vann bland annat en bronsmedalj på 200 meter frisim vid kortbane-VM i december i fjol.
”Vill man, så lyckas man”, skriver Christoffer på sin hemsida. Fler borde leva efter hans motto.
De fall jag har beskrivit handlar om gravt handikappade människor, som med en överlevnadsdrift utan motstycke reser sig ur sina svårigheter och utför prestationer som inte ens vi friska klarar av.
Därför gör det mig så beklämd när jag varje dag läser om människor, som klagar över svårdiagnosticerad värk i axlar, nacke, rygg och fötter, och som till varje pris kräver att få fortsätta att vara sjukskrivna.
Häromdagen läste jag om en kvinna, som fått diagnosen fibromyalgi (smärtor) i foten. Värk och felbehandling gjorde att hon slutade jobba, blev långtidssjukskriven och sjukpensionär på deltid. Nu slåss hon för att få behålla sin sjukpenning?…
…?samtidigt som den enbente mannen fortsätter att cykla på sin racer, samtidigt som Christoffer Lindhe tar sig till ännu högre höjder inom handikappidrotten och samtidigt som mannen med den deformerade foten och utan högerben dansar in i butiken för att handla mat.
Till de sjukskrivna vill jag säga: Sluta klaga på försäkringskassan. Försök mobilisera de inre krafterna i stället. För de finns! Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål än att fortsätta leva på sjukpenning.