Du, jag vill inte veta om dina herrbesök

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahls partyuniform – kokett kärlekskris

Vi åker söderut.

Tungt regn mot fönsterrutorna. Taxi-chauffören heter Jemal. Med jämna mellanrum ler han mot mig i backspegeln. Utanför grinar Stockholmsnatten så där jävla hånfullt som den bara gör när den vet att man färdas igenom den ensam. Alkoholen har redan förlorat sin udd.

”Torn” med Natalie Imbruglia på radion.

Hålet i bröstkorgen som inte ens elva Heineken lyckats fylla.

Hötorget.

Gamla Stan.

Södermalm.

Jag knyter handen bakom ryggen.

Timmar tidigare slog jag mobilens mest laddade nummer. Med ett annat riktnummer. Till en annan tid. Hennes pappa svarade att hon var ”på herrbesök i Lidköping”. Jag tackade för mig och lade på.

Jag ville inte veta mer.

I vintras var det faktiskt nära att det blev vi. Hon sa det när jag kom hem till Falköping. Och jag trodde henne verkligen den här gången. Jag vågade inte ens skriva om det. Men jag förstörde allt. Eller om det var hon. Tvinga mig inte att minnas.

Nu säger hennes pappa att hon är hos en kille i Lidköping.

Smaken är bekant, beskan av ett indirekt avsked.

Jag vet inte vilket i raden.

Nu knappar jag in ex-flickvännens hemnummer. Jag borde inte. Bara några minuter tidigare träffade jag hennes vän utanför Burger King på Odenplan. Vännen sa att hon åkt hem. Och jag vet att hon måste ha kommit innanför dörren nu. Men hon är inte hemma. Hon svarar inte i mobilen. Hon har kanske herrbesök.

Och jag vet att jag inte har någon rätt till det, men svartsjukan nyper mig i underarmarna.

Jag har alltid varit bra på att tycka synd om mig själv. Kokett kärlekskris har varit vinterns plagg. Men i kväll förvandlas det mörka bilfönstret till en spegel och plötsligt inser jag att plagget inte klär mig.

Södertunneln.

Gullmarsplan.

Globen.

Jemal har redan passerat min avfart. Jag orkar inte protestera. Åk bara. Stäng av taxametern. Fortsätt framåt. Vart? Bort, tack. Går det?

Ur radion ylar någon som jag antar är Patrik Isaksson att ”faller du så faller jag”. Och tanken som utan att fråga slår sig ned bredvid mig i baksätet: Ge mig någon att falla med.

Går det?

Ronnie Sandahl