Kockarna glupska – efter rikedomar
Hur smakar ohederlighet?
Som en oljig Statoil-korv med torrt bröd och svettig dressing? Som en svampig bensinmacksbaguette?
Jag tänker att man kan rikta den frågan mot de norra delarna av Kungsholmen i Stockholm, där det svenska kocklandslaget har sitt provkök.
En förening vars uppdrag, bortsett från att fotograferas i höga kockmössor, är att ”utveckla det svenska köket” och att ”sätta Sverige och det svenska köket på den internationella gastronomiska kartan”. Ett uppdrag som tydligen involverar att lansera Statoils grillkorvar.
Girighet, hur smakar det? Som den där trista SJ-smörgåsen Leif Mannerström gett sitt namn åt?
För den som händelsevis ätit smörgåsen i fråga, en torr gammal räkmacka, framstår mästerkockens insats som mysteriös. Tog han bilen till ICA Kvantum i Hovås och köpte det där geggiga vetebrödet som påminner om en åtta dagar gammal polarmacka? Skalade han räkorna?
Nej, men han gav legitimitet och guldkant till ett varumärke vars gastronomiska trovärdighet låg på minusskalan.
Det var inte första gången. För Mannerström har det på äldre dagar rent av blivit en affärsidé att sälja ut sina fyrtio års erfarenhet av att driva lyxkrog, sin livstid av högt anseende.
När frysmatsfabrikanten Dafgård i våras avslöjades med häst i köttbullarna var det Mannerström som red ut till fabrikantens försvar. Det ingick i arbetet som ”samarbetspartner”. Han tog inte avstånd, han utropade: Nu behöver de mig mer än någonsin!
I förra veckan skrev Mannerström ett uppmärksammat och hyllat debattinlägg om hur regeringen borde lägga mer pengar på maten vid landets äldreboenden.
Men hur fadd blir inte eftersmaken när man vet att ovan nämnda frysmatsfabrikant slåss med näbbar och klor för att slå sig in på just denna marknad.
Av liknande orsaker inledde kocklandslaget sitt ”samarbete” med bensinmackskedjan Statoil.
Vad som helst skulle framstå som ett innovativt samarbete mellan två motpoler var i själva verket en direkt effekt av de minskade marginalerna på bensin. Mackkedjorna tjänar numera sina pengar på matförsäljning. Och med tanke på att det redan fanns korvar och baguetter på bensinmackarna köpte man in det som saknades: trovärdighet och anseende.
Kocklandslaget gjorde kort sagt den flottiga bensinmackskorven lite mindre skamlig att äta.
Enligt samma idéer kränger världskocken Marcus Samuelsson, via sin restaurangkedja ”Street food”, skräpmat så oaptitlig att han själv nog inte skulle äta den ens under hot om att kastas i fritösen.
Men precis som sin äldre kollega Mannerström har han förstått att det är i skärningspunkten mellan högkvalitativ kock och lågkvalitativ mat som pengarna rasar in.
Båda är numera mångmiljonärer.
Och det svenska kocklandslaget, bensinmackarnas allra bästa vänner, sprider gärna bilden av sig själva som en hurtig intresseförening, en samling glada kockar med lustiga hattar. Affärerna sköter de i tysthet via Svenska kockars förening som under de senaste fem åren har omsatt nästan tjugo miljoner kronor.
Pengar luktar inte, sägs det. Men hur smakar de?