Hjälplösheten när makten rinner av

En gång såg jag Göran Persson handla nötfärs.

Han stod där, lutad över Ica Strandhallens köttdisk, granskade de inplastade paketen. Den forne landsfadern vägde en plastlåda i handen och tvekade en stund. Det kändes ­vemodigt att se. Han var inte längre statsminister. Bara en vanlig människa som köpte nötfärs.

Samma vemod drabbar mig när en kompis berättar att han varit på direktmarknadsföringsgalan – ja, en sådan gala finns – i en förort till Stockholm. Det har varit tjo och tjim och en massa gott snack om direktmarknadsföring – och liksom i en bisats råkar min vän nämna att, just det, Reinfeldt snackade också. Ett rätt kul anför­ande.

Han visar en bild han tagit med mobilen. Reinfeldt på en scen. En mikrofon lindad runt ena örat. Översta knappen i skjortan uppknäppt, ingen slips. Han ser ut som en managementprånglare från ­Skövde. Kanske är han lycklig. Det är svårt att avgöra på bilden. Det var svårt att avgöra även den där eftermiddagen vid Ica Strandhallens köttdisk.

Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har det gemensamt, de var statsministrar så länge att de på något sätt upphörde att framstå som människor­. Hur många gånger Reinfeldt än poserade med dammsugare i näven lyckades man aldrig riktigt föreställa sig ett vardagsliv där bakom politiken.

Det är något med maktens män, när makten rinner av dem.

När de bara är män.

De framstår som lite hjälplösa, ­vilse i en verklighet de under många år ­varit alltför viktiga för.

Som före detta fotbollsproffs som ringer morsan och frågar hur man betalar en räkning. Eller frånskilda patriarker som på ålderns höst tvingas lära sig hur man kokar ett ägg.

Fredrik Reinfeldt har för övrigt skapat en hemsida där han marknadsför sina föreläsningar. Under åren i Rosenbad hade det räckt med en lätt handvinkning så hade sajten legat uppe redan före lunch.

Hur gjorde han den här gången? Ringde han runt i bekantskapskretsen i hopp om att finna någon datakunnig tonåring som för en rimlig penning kunde knacka lite kod?

Satt han och googlade tills han ­hittade den där bilden som nu pryder hem­sidan, den där han blickar mot framtiden, eller kanske Europa, med det där patenterade statsmannafejset?

Och den där mejladressen på hemsidan. Det måste väl vara Fredrik som svarar på den? För vem skulle det ­annars vara?

När arrangörerna för direktmarknadsföringsgalan hör av sig är det Fredrik själv, ingen annan, som skriver ned tid och adress i almanackan, bokar taxi, dyker upp i tid. Det är han som måste skriva vitsarna

i början av anförandet, de som ska göra att han får med sig ­alla direktmarknadsförare ­redan från start.

Det är vemodigt och lite vackert på samma gång.

Förr eller senare måste alla handla sin egen nötfärs.