Libanon är ett korthus som kommer att rasa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Både min vänkrets hysteriska antiamerikaner och medlemmar i den banala bittervänstern har de senaste veckorna ringt mig för att säga:
"Va-va-de-du-sa!?" Generöst har de medgett att jag har fått rätt.
Mera skakad än triumferande har jag då svarat: "Nja, jag vet inte."
Vet inte!?
Jovisst, det ser bra ut. Vi som sagt att islam och demokrati är kompatibla och att araber är som andra människor och värdesätter frihet på samma sätt som vi har en gyllene tid. Det är som 1989, då Muren rasade, Sovjetväldet imploderade och kommunism avfördes från den politiska dagordningen. Det blev som Ronald Reagan ville.
Som en tsunami sveper demokratiseringen fram genom Mellanöstern och sköljer bort koloniala reminiscenser, socialistisk autokrati och teokratiskt tyranni. Takhöjden har ökat för både män och kvinnor i Afghanistan. Demokratiska arbetsformer har slagit rot i Irak. De begåvade levnadskonstnärerna i Egypten ska äntligen i ett presidentval få mera än en kandidat att rösta på. I Saudiarabien har männen deltagit i fria kommunalval. Alltid något. Demokrati spirar i Gulfstaterna. Efter ett hederligt presidentval är palestiniernas situation mera hoppingivande. Det blev som George Bush ville.
Mest optimism uttalas för Libanon. Det är då jag säger: "Sakta i backarna!"
Jag känner landet; jag bodde i flera år i huvudstaden Beirut. Jag minns mina libanesiska bekanta, till exempel resebyråmannen från den tid då det var ont om flygbiljetter och Mellanösterns hotellrum var få och nästan oåtkomliga. Michel var grå, lågmäld och anspråkslös. Hans resebyrå var ett hål i väggen på en bakgata. Melankoliskt fixade han det jag önskade. På motorcykel körde han hem biljetter och vouchers till min bostad. Det inbördeskrig som skulle rasa i femton år hade pågått något år när jag fick förflyttning. Michel kom med sista omgången biljetter.
Jag tänkte: "Stackars karl, här måste han stanna." Jag sa några deltagande ord.
"Jag flyger också i väg", sa han.
"Vart?", frågade jag överraskad.
"Houston."
"Houston i Texas?"
"Ja."
"Varför just dit?"
"Min bror och jag har några oljekällor där."
Typiskt libanesiskt. Alltid en oväntad dimension. Libaneser är snabbtänkta och uppfinningsrika, affärssinnade, energiska och varmhjärtade, glupska, syndiga och livsnjutande. De lever upp till sina klichéer: du åker skidor på förmiddagen och badar i Medelhavet på eftermiddagen. Hasch i fickan, Gucci på fötterna.
Men civililtetens tunna hinna hade brustit. Etnisk, religiös och social tillhörighet hade blivit en splitterbomb. Varje parti och klan skaffade sig sin egen armé. Landet atomiserades och libaneserna blev jävlar på att ha ihjäl varandra.
Situationen var som Claes Vogel skrev i en kuplett till musik av Birger Sjöbergs "Drilla på flöjten". Jag mindes den nu bara bitvis och ringde upp Vogel. I telefonluren sjöng han:
Drösar av druser
och kristna miliser
och bomba bomba
bomba bomba.
Maroniterna
och sunniterna
herre gud vilka
stökiga rövarband.
Inga falanger
som är från Stavanger
men bomba bomba
bomba bomba.
Lyss till tonerna
från fraktionerna
snart står Libanon helt i brand
Kupletten är ett politiskt reportage. Kriget 1975 bröt ut när kristna maroniter i en Beirutförort överföll en palestinsk begravningskortege (eller om det var tvärtom). Kriget lade sig snabbt. När det en månad sedan bröt ut igen var det i Zahle i mynningen till Bekaadalen. Jag tog mig dit och frågade hur det hade börjat:
"Flipper", sa en ung, skäggig man med kalachnikov på ryggen.
"Pinball?", frågade jag.
"Ja", svarade krigaren. "Vi spelade. Min motståndare skakade för mycket på apparaten. Fusk! Och då jävlar!"
Det finns i Libanon en självutlösande anarki. "Libanon", brukar min kollega Robert Fisk säga, "är ett korthus. Det behövs klister."
Syriens FN-påtvingade uttåg nu skildras euforiskt i omvärlden. Men det splittrar lika mycket som det enar.
Min spådom är att korthuset rasar. Det sker antingen när Syriens president Assad i en statskupp störtas, därför att han är för mjuk mot omvärlden, eller när Israel med commandosoldater och flyg slår ut Irans kärnvapensmedjor.
Då finns ingen klisterburk stor nog.