Meningen med Håkan är att han består – inte Ullevi
Jag ska inte säga att Håkan Hellström räddade mitt liv, men jag gör det ändå: Håkan Hellström räddade mitt liv, inte för att det var så det var, men för att det var så det kändes – för att det är så världen känns när man är femton, de där åren som skrivande människor brukar förlora, som förenklas till ord och berättelser och slutar brännas, men som blir på liv och död igen i samma sekund som jag trär på mig hörlurarna och lyssnar på någon av de tidiga plattorna – herregud, det räcker att jag hör hans röst för att jag ska slungas dit igen, rakt in i osäkerheten och tandställningen och övervikten och det där trycket över bröstet som gjorde att jag under en hel gymnasietid gick runt i Fkp-regn och trodde att jag bar på ett medfött hjärtfel och när som helst kunde ramla ner och dö, känslan av att vara både utvald och dödsdömd, som Kaspar Hauser i sin cell, jag slungas tillbaka till patetiken och elitismen, till det livsavgörande i att som femtonåring förstå att man inte är ensam om att vara ensam, och antagligen är det därför jag inte förmår mig själv att vara en av de 130 000 människor som köper biljett till Håkan Hellströms konserter på Ullevi; trots att jag sett honom live ett trettiotal gånger; trots att jag gifte mig till en av hans sånger, döpte min son efter en annan; trots att jag hade varit en annan människa utan hans musik – eller kanske just därför: min inre femtonåring förbjuder mig, jag står inte ut med tanken på att höra de där sångerna skrålas sönder av åtminstone trettiotusen vinfulla boråsare, det går inte, och kanske är det barnslig elitism, för ingen minns väl längre hur det var när första singeln släpptes och folk runtomkring en skrattade, frågade om det var på skämt – på den tiden när vi som älskade Håkan Hellström fortfarande var freaks, inbillade småstadsoutsiders som drömde om att ha Broder Daniel-stjärnor under ögonen men inte vågade – och kanske är det inte ens sant att det är samma människor som för femton år sedan sa att han sjöng falskt som nu står längst fram på Ullevi och vevar med nävarna, och det är ju faktiskt inte Håkan Hellström som har förändrats, det är världen, allt som var fel och skevt blev allmänt älskat, underdogsen vann och Ekelöf hade rätt: det som är botten i den inre femtonåringen är också botten i hans fiender, men ändå, allvarligt, inte en jävla chans att jag ställer mig där bland boråsarna på Ullevi, även om jag nog kommer köpa liveskivan, för i hörlurarna har ingenting förändrats, där är det fortfarande som för femton år sedan, Håkan och jag mot alla andra.