Julfriden är en grannkatt på rymmen
2016, året då debatten om stressen och den psykiska påfrestningen av jul överskuggade själva julen. Jag har hört så många inslag om hur julen förstör människors liv att jag har glömt hur en gran ser ut.
Visst finns det kvinnoroller och mammaroller som är svåra att stå emot, men vi är ju vuxna! Nog kan vi stå emot om det är något som skaver? Visst kan vi ta hand om detta på ett moget och ansvarsfullt sätt?
Kanske är det bästa rådet jag kan ge en människa att skaffa så många barn som möjligt. För varje barn blir situationen alltmer ohållbar, och till slut tvingas man ge upp. Och det är det skönaste som finns.
Våra barn, mina och era, kommer inte minnas om de fick presenter för femhundra eller tusen kronor. De kommer minnas om mamma var juleglad.
En klassisk julmamma för mig är en kvinna som är passivt aggressiv, ljummet bitter, har nyinköpt röd julklänning som man aldrig får se eftersom hon inte tar av sig förklädet förrän klockan 20. Pannan är svettig och varm och en hårtest har smetat fast vågrätt över huden, ögonen är inte målade för det hann hon inte och för detta är hon också arg.
Allt detta satt jag och funderade på till ljudet av Kropp och själ i P1 på luciadagen (där de bjöd telefonväkteri om julstressen)
Jag lyssnade på inringarna och tänkte på allt jag måste hinna få färdigt innan jul när ett välbekant pip lät från altandörren.
Längst ner på glasrutan var två varma tassar och ett mjukt ansikte jag sett förut.
Våra grannar har skaffat katt. Och det vet ju alla: ingen människa kan någonsin bestämma var en katt bor.
Katten tittar på sin ”ägare” och spinner ett reserverat ”Mig äger ingen”. Sedan försvinner djuret vart helst det har lust.
Och våra grannars katt har lust till oss.
Det gör väl ingenting, kan man tycka.
Problemet är bara att han tassar rakt in i våra hjärtan.
Han är det älskligaste djur jag någonsin erfarit. Han hoppar in på golvet med sin ljudlösa kattspänst och stryker sig mot mitt ben. Han hoppar upp i vår säng, bland lakanen där mina egna barn aldrig får befinna sig med sina fritidsstrumpor.
Han cirklar förföriskt runt mina ben bort till soffan. Han hoppar upp på min mage och spinner, han trycker sitt ansikte hårt mot mitt. Han luktar lotion. Han pressar sin högra tass mot mitt vänstra bröst och fäller ut klorna. Och det gör inte ens lite ont, han är ju så fin!
Allt det jag skulle göra och fixa, vilket var det nu igen?
Min puls, mitt hjärta, mitt mående.
Signat.
Älskade kvinnor, när det lackar mot jul, ta ingen skit.
Ta er en katt.
Urtypiskt
En faktaupplysning gjorde att värdet på Stefan Löfvens klocka rasade från 275 000 kronor till blygsamma 700. Alla kunde andas ut. Men jag önskar i hemlighet (och här) att den var värd en kvarts miljon. Eftersom vi lever i ett fritt land och han får ha vilken klocka han vill så länge han inte har knyckt den.
Urbra
Stefans klocka var ingenting värd, men genom Musikhjälpen i P3 skapar armbandsuret nu nya chanser för barn att få gå i skolan. Allting slutar lyckligt!