Vi låter skadorna radera ut både kön och person
Anna föds utan ben.
Hon gifter sig och skiljer sig. Hon föder några barn och satsar järnet på att se snygg ut.
Varför inte?
Vad är problemet?
Jo, det finns massor med problem med att rycka åt sig ett stycke liv på det där frimodiga sättet.
Många har lust att hoppa jämfota på den självständigheten.
En handikappad kvinna är nämligen inte vem som helst. Hon är något särskilt. Och i boken ”Body claims” berättar några tjejer om sina grymt tuffa villkor.
Och då är inte handikappet några armar och ben som inte fungerar optimalt. Handikappet är hur du och jag ser på dem. Att de flesta av oss vägrar se de här tjejerna, som de kvinnor och människor som de är.
Men vad är det då vi ser?
Jo, vi snöar in på andra saker. Vi kan till exempel tycka att en handikappad kvinna inte är någon ”riktig” kvinna. Och vi har inga som helst problem med att låta hennes sjukdom/skada radera ut både hennes kön och person.
Det är fort gjort.
Och vi ser inte att här bredvid sitter en begåvad, arg och festlig tjej. Nej, för oss är hon ”polion”. Hon är ”polion” på trean. Hon är ”polion” som ska i väg till röntgen.
En handikappad tjej slukas av sitt handikapp och Anna säger: ”Jag är bara polio. Jag heter Polion.”
En handikappad kvinna är ”något” i en rullstol.
Hon är ”det”.
Hon är den ”andra”. Hon kan också förvandlas till en ”stackare”. Till någon vars hela identitet ska vila på att vara sjuk.
Hon blir en ”icke-person”.
Anna är ett exempel på det: Hon föddes utan ben, blev gravid, gjorde abort och när hon var på ett återbesök sa gynekologen: ”Är det nödvändigt att ha sex när du är 37 år gammal och ser ut som du gör?”.
Jajamensan.
Men det finns ett liv.
Det finns motstånd och egna lösningar.
Maria: ”En tjej i en rullstol förväntas vara snäll, tacksam och inte bossig. Men jag vill inte vara snäll. Jag har rätt att bli förbannad och säga nej”.
Och Karin som födde fyra barn, trots att hennes armar inte var i bästa skick. Hur fixade hon det? Jo, barnen fick lära sig att knäppa sina knappar själva och de var bara två-tre år när de började hantera knivar. Karin: ”Det gick fint. De skar korv, skinka och bröd. Jag kunde inte, så de fick lov att lära sig.”