Omöjligt uppdrag för riksbankschefen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ni vet själva. Överallt ringer och tjuter och blippar och smattrar det. "Für Elise" hit och "Smoke on the water" dit. Vårt moderna akustiska rum är fullt med dessa digitaliserade små musiksnuttar och därmed lika fullt av nya mänskliga små gåtor. Inte så att jag ligger sömnlös och grubblar, men på sistone har frågan gnagt i skallen: Varför låter folk som dom gör?
En tidig morgon i veckan blev det plötsligt akut, närmast en viktig samhällsfråga. Det var Ekonomiekot som intervjuade riksbankschefen Urban Bäckström. Jag tror att det handlade om den amerikanska räntesänkningens effekter på svensk ekonomi. Tunga grejer var det i alla fall.
Riksbankschefen svarade. Inte vilken morgonrusande enkätsvensk som helst, utan mannen med makt att påverka allas våra liv in i minsta hörn av plånboken. Riksbankschefen Urban bredde ut sig. Reportern skjutjärnade. Vi andra satt vid köksbord och i bilar runt hela landet och lyssnade uppmärksamt. Då började riksbankschefens mobiltelefon ringa, och därmed tätnade mystiken ytterligare. Han har ingen vanlig signal. Han har - och håll i er nu för snart smäller det: riksbankschef Urban Bäckström har signaturmelodin till tv-serien och filmen "Mission Impossible" som telefonsignal!!!
"Mission Impossible" betyder omöjligt uppdrag. Vad betyder det då att Sveriges riksbankschef har den melodin i sin mobiltelefon? Det kan betyda flera saker:
1. Han tillhör den ironiska generationen och har valt "Mission Impossible" för att skoja med sin egen roll.
2. Han tar sig själv på väldigt stort allvar och känner sig som en hemlig agent i hans majestäts tjänst.
3. Han gillar amerikansk actionfilm och är innerst inne en tämligen normal och enkel snubbe.
Det spelar inte så stor roll varför Urban valde som han gjorde. Men jag kan inte sluta tänka på hur det gick till. "Mission Impossible" ingår inte som standard i vare sig Ericssons eller Nokias telefoner. Den måste laddas ner från nätet. Okej: vi har alltså landets riksbankschef. Han har just fått sin nya tjänstetelefon. Det är en sen kväll på Riksbanken. I skenet av skrivbordslampan sitter han vid sitt pampiga skrivbord. Datorskärmen flimrar. Han scrollar upp och ner i den långa listan av pophits och trudelutter på sajten www.mobilehits.com. Plötsligt hittar han den.
Ivrigt dunkar han med de flinka fingrarna över tangentbordet, trycker enter och vips flyger "Mission Impossible" genom cyberrymden och in i riksbankschefens telefon. Uppdraget slutfört.
Medge att scenariot känns lätt absurt. Man tror ju inte att våra viktigaste befattningshavare gör vanliga triviala saker. Vi förväntar oss att dom ska ägna all tid och kraft åt sitt ämbete. Inte att dom ska "uttrycka sin personlighet" genom till exempel aktivt utvalda mobilsignaler. Vad tänkte han? Varför valde han just den? Vad vill han säga med det? Eller var det - som dom säger i Italien - bara nåt han gjorde, utan egentlig eftertanke eller strategi? Och samtidigt: varför inte? "Even presidents have newspaper lovers", som Costello sjöng. "Djuren har ju också känslor", som det hette i Fablernas värld. Ett aktivt val av ringsignal innebär ett förmänskligande av makten och politiken.
Detta inser givetvis sluga politiska rådgivare och imagestrateger och efter Urbans genombrott i radionyheterna kommer vi snart att få höra andra makthavare profilera sig genom noggrant utvalda ringsignaler. För att skynda på den demokratiska processen kan jag redan i dag avslöja vem som väljer vad:
Nyfeministen Göran Persson ersätter sin tidigare "Big boss man" med "Woman is the nigger of the world" av John Lennon. Hela den splittrade sossekon-gressen enas runt "Both sides now" med Joni Mitchell. Ung vänster proklamerar "Street fighting man" som obligatorisk ringsignal för samtliga medlemmar. Rikspolischefen Heckscher svarar med "Rubber bullets". Utan att riktigt veta varför laddar Lars Leijonborg ner "See me, feel me" med The Who, samtidigt som Carl Bildt väljer "I"m a conservative" med Iggy Pop (trots att hans finniga rådgivare förespråkade "The Idiot"). Alf Svensson lämnar med vemod sin gamla "With God on our side" till förmån för "Should I stay or should I go?"
Och stackars Ludmila, hon byter bort sin tidigare "Born to run" mot Jam-klassikern "The bitterest pill I had to swallow".