Skrevs av två bröder – de kommer aldrig framföra sången tillsammans
TROLLHÄTTAN. Den bärbara bandspelaren är lika vit som kistan.
En släkting sträcker upp den så långt hans armar räcker i luften, så att så många som möjligt ska kunna höra rösterna.
Det är en ny låt, den har aldrig spelats förut.
”Vill kunna va med dig. Du är den brodern jag vill ha vid mig.”
Två bröder har skrivit sången, men de kommer aldrig att framföra den tillsammans. Det här är första – och sista – gången de båda bröderna är på samma plats när den spelas.
Leith Eskandar, 22, kommer snart att lämna området.
Men för Lavin Eskandar, 20, blir Håjums kyrkogård platsen för den eviga vilan.
”Snälla skyll inte ifrån, jag vet vart du vill gå,
så vänta på mig, du är den enda bland de få.”
Det var Lavin som skrev texten. Han skickade den till sin bror innan den var klar, ville att han skulle lyssna. Efter broderns död har Leith suttit uppe på nätterna och slutfört "Hela natten".
Rösterna som strömmar ut genom högtalarna blandas med gråt och med applåder från de drygt tusen personer; gamla skolkamrater, vänner inom musikvärlden, barndomskamrater och totala främlingar som kommit för att hedra 20-åringen.
Medan den ena rösten är glad och sjunger om ”farbror blå” och om att vara ute hela natten så har den andra rösten ett helt annat tonläge. Det är en röst som har tvingats växa upp den senaste veckan.
”Min hjälte vakar över barnen. Bror, du var livet i hela staden. Alla de frågor utan svaren kommer vi ha med oss intill graven”, sjunger Leith Eskandar.
Tusen personer börjar klappa med.
Det är ovanligt.
Det är vackert.
”Det är lite annorlunda från en svensk begravning”, viskar en kvinna bredvid mig.
”Det är en svensk begravning”, svarar jag.
Låten håller på att ta slut.
Så även ceremonin.
Jag har försökt anteckna så gott det går, höra stroferna i texten, inte bara känna smärtan i Leiths röst. Jag ser mig omkring, funderar på vad familjen vill förmedla med att spela den här. Hans klasskamrater viftar med sina studentmössor, symbolen för en ljusnande framtid. En kvinna i familjen Eskandar håller upp Lavins studentskylt, på samma sätt hon gjorde när han sprang ut för bara drygt ett år sedan. Men för 20-åringen som älskade musik och som jobbade med ungdomar blev det ingen ljusnande framtid. Han dog när han försökte skydda barn från en mördare.
I samma stund som sången är över tittar jag ned i blocket, ser den sista meningen jag skrivit. Lavins röst.
"Vi alla måste leva."